Halvårsfirande

Egentligen är det lite töntigt att hålla på och fira att man har varit ihop ett visst antal månader. Det är en annan sak när man till exempel varit gifta i 30 år (som mamma och pappa har i sommar). Jag tycker dock att man kan uppmräksamma, inte fira, att man varit ihop i ett halvår. För det har jag och Stefan idag. Jag minns den där dagen när vi träffades som igår. Det började i en kö utanför Lilla Korgen och slutade hemma i min säng. Jag var ute med en annan Stefan - Stefan T och vi hade tagit några drinkar hemma hos mig. I kön till Lilla Krogen träffade jag Stefan och som de snackisar vi båda är så började vi genast prata. Sen pratade vi, och pratade, och pratade och... ja, vi pratade exakt hela kvällen. Sen rymde vi från stället i taxi, trots att vi inte rört varandra det minsta. Det kändes väldigt självklart att vi skulle åka hem tillsammans. Sen åkte vi hem och sov (jo, faktiskt). På söndagsmorgonen fortsatte vi att prata. Dessutom vägrade Stefans kompisar att komma och hämta honom så vi hade all tid i världen att prata. Vi år bakismat och pratade, såg på tv och pratade och så vidare. Först fram mot femtiden på eftermiddagen kom Hasse och hämtade Stefan. Senare på kvällen kommer jag ihåg att han ringde. Veckan som följde hade vi båda extremt mycket att göra men höll tät kontakt. På fredagen åkte jag på SPA i Bollnäs med Hannah, Malin och co. Först sent på söndagskvällen fick vi träffas igen. Sen dess har det verkligen varit vi. Den enda gången vi sovit från varandra sedan dess var när jag var i Indien. Och då höll vi på att gå åt.

Jag ska uppmärksamma det hela genom att bjuda på vitlöksmarinerad scampi, svart pasta och saffransaoli. Och springa iväg och köpa ett litet paket. Jag älskar att ge paket för det är så roligt att göra folk glada. Jag vet att Stefan vet att det är ett halvår sen för det ringde han och påpekade i morse men det återstår att se om han tycker att det är något att uppmärksamma.