Jag ska ta mig upp

Ibland kan steget från soffan och filten till saker som måste göras kännas väldigt långt. Som nu. Skulle vilja somna här men måste fixa frostingen till mina och Stellas saffranscupcakes som vi bakade tidigare ikväll. Kanske får jag igen nu för att jag trotsade latmasken, när bodystepspasset inte hanns med, och gick en pw på en timme för ett tag sen.

Nåja, det finns ju värre saker. Och bättre. Som att min lilla familj samt mamma och pappa åker till Koh Lanta 18 januari. Alltså får jag fira min födelsedag nyanländ i Thailand även detta år. Det är lyx och precis vad jag behöver så års. Jag har duktigt med längt dit.

Men innan ska det firas jul och i morgon är det julfestspremiär. Jobbet och jag ska fira, tur att jag är ledig på fredag.

Thailandshjälp?!

Det bär av mot soligare breddgrader i januari om allt går enligt planerna. Det här är absolut bästa tiden att åka, när det är som kallast och mörkast. Extra roligt är att mamma och pappa ska med.

Har tittat på både Vietnam, Mexico, Aruba och lite annat. Men, det känns som att Thailand är det bästa alternativet för oss, inte minst för Stella.

Har varit i Khao Lak, så dit vill jag inte igen. Inte heller till Phuket, men sen är jag öppen för förslag. Ni som varit i Krabi, Koh Samui eller vad det nu kan vara, ge mig tips!

Är måstena gjorda?

Har varit en flitig besökare på gymmet under hösten. Men för ett par veckor sedan havererade det hela. I dag var det exakt två veckor sedan jag masade mig dit. I dag hade jag bestämt mig för att få tummen ur. Det är lustigt det här med träning, för i dag kändes det så jävligt. Mysbyxorna var så sköna, brasan i kaminen så mysig och Stella sa att hon ville vara med sin mamma. Då vill jag inte åka. Men ännu mindre vill jag ha dålig karaktär. Ett beslut är ett beslut. Jag satte på mig träningskläderna som jag ser ut som en stoppad korv i. Jag klev ut i kylan, in i bilen och in på gymmet. Motvilligt äntrade jag löpbandet. Efter 30 minuter var jag så uttråkad, kanske för att det var jobbigare på grund av uppehållet, och tyckte mest synd om mig själv. Sen kom jag på att bodystep började och smet in där. Efter ett tag tyckte jag ännu mer synd om mig själv. Löpning innan bodystep, som för benen är ett krävande pass, är ingen hit. Med andra ord höll jag på att ramla ihop i slutet av passet.

Åter till det lustiga med träningen då, för väl hemma igen, nyäten, nyduschad och uppkrupen i soffan så mår jag som en prinsessa och funderar över varför jag inte unnar min kropp det varje dag.

I dag har många saker känts lite halvjobbiga, såna saker som annars görs utan att reflektera. Just one of thoose days, antar jag. Men nu när alla måsten är gjorda, som träningen, tvätten, plockandet, skrivandet och hårfönandet (som kändes så jädra jobbigt just i dag) så ska jag krypa ner bredvid Stella och sova.

Isis, I love you

Det pratas mycket om hund- och kattmänniskor. Jag är generellt sett emot kategoriseringar. Dessutom är det svårt att placera in en djurvän som mig i ett fack. Drömmer om min gård med massa djur...

Men, det finns inga djur som mina. Och de är katter, så jag är mest en kattmänniska. Finns inget som går upp emot en tillgiven, lugn katt. Så som mina pärlor Ramses och Isis är.



Min donna, Ragdoll-donna. Kollade upp hennes stam lite på nätet och den gjorde mig inte besviken. Men det är ju ärligt talat skitsamma för det är inte stammen jag gillar utan Isis. Snällare, lugnare och mer tillgiven katt får man leta efter. Stella bär runt henne, ibland upp och ner. Hon är med mig som en svans och jag älskar´t.

Önskar jag kunde livsnjuta lika mycket.

Skyfuckinglift

När jag som mest såg fram emot denna lugna, lediga, mysiga helg utan aktiviteter så kläcker maken följande "Du, jag har lånat en skylift i helgen så att vi kan åka runt och fixa lite saker". Jag tänker och tänker, vad fan är det vi ska åka runt och fixa? Jo, det visar sig att vi måste ju byta kulan på toppen på flaggstången, och vi måste sätta ett galler i innertaket och så nåt mer som jag inte ens kommer ihåg. Jag protesterar på ett milt sätt och han försöker muta "men du kan få åka skyliften". Jag vill inte åka skylift, jag vill ha lugn och ro!

Bebismys

Det är en fantastiskt känsla man får när någon av ens vänner får barn. Jag minns hur mysigt, fantastiskt och omvälvande det var.

För två veckor sedan kom lilla Molly till världen. I dag har vi äntligen fått träffa henne och hennes föräldrar Jenny och Jerker. Det bästa är att lilla Molly är granne med oss så Stella har fått en lekkamrat. Ännu en tjej i Långlet... underbart! Verkar också som att det är något med klimatet här i byn. Nytillskottet är nämligen lika nöjd och lugn som granntösen. Lilla Molly var så harmonisk och somnade så sött i min famn. Då åt vi andra underbart god morotskaka.

Ja, klart man blir sugen när man snusar på bebis. Men nej, jag vill inte ha en tvåa ännu. Det är mycket tjat om det. Säkert det vanligaste frågan jag får. Men jag njuter för fullt av min tvååring och vill att hon ska vara äldre när hon blir storasyster. Både för hennes och vår skull. Det passar oss bäst.

Fläng

Det har flängts som aldrig förr de senaste veckorna. För tre veckor sedan hyrde familjerna Jemthans, Engvall och Juhlin en stuga i Sälen och var där torsdag till söndag. Vi tog en sån där stuga man aldrig skulle ha råd med under högsäsong och den gjorde ingen besviken. Mycket skratt, god mat, bad, spel och barnlek innehöll helgen.

Stella åt Halloween-bakelse i Sälen.



För två veckor sen åkte vi på en tjejhelg i Stockholm vilket var Marias 30-årspresent. Vi hann med en hel del på två dagar och sista kvällen var allt annat än lugn. Småbarnsmammor är inte vana att vara ute på Stureplan till fem på morgonen....

Majsan och Fisen i stora staden.



Och så förra helgen åkte vi de många, långa milen till Göteborg. Sven fyllde 30 bast och hans fina sambo, tillika min svägerska Therese hade styrt upp överraskningar helgen lång som avslutades med fest för den ovetande blivande 30-åringen. Jag lagade en massa mat och det var en riktigt trevlig helg.

Stella spanade in stora julgranar i Nordstan



Mamman i alldeles för mycket kläder.



Med det här flängandet blir det extra skönt med en lugn, skön helg hemma.

Advent?!

Jag är lite allergisk mot den här tiden, eller snarare vad den här tiden gör med mig. För när alla börjar bli advents- och julhetsiga så dras jag med, hur mycket jag än bestämmer mig för att inte göra det.

Det handlar om stakar, pynt och tomtar som ska upp till första advent på söndag. Det känns ju helt galet att det ens är första advent, med tanke på att jag har nån slags september-, oktoberkänsla. Tack vare vädret, så klart.

Och fast jag blir irriterad av allas pynthysteri så har även jag lite stakångest. Var är de? Funkar de? Behöver jag köpa nya?

Och fast jag tycker att det är alldeles för tidigt ännu så bakade jag saffransbiscotti i går.

Och fast jag kräks av julklappshysterin så pratade jag och Stefan i går om vad vi ska köpa till lillfröken i julklapp.

Ska titta på julbelysning på lunchen, jag är lika julhetsig jag som alla andra. Hur blev det så?

En tagen uppmaning

Jag vet inte vad det är men helt plötsligt försvann min privata skrivlust. Tidigare ramlade inläggen ur mig men det har liksom blivit en slags spärr. Jag ska dock anstränga mig, enbart för min egen skull, för det är så roligt att ha det här över tid. När jag kan bläddra tillbaka och läsa vad jag ordade om exakt den här dagen för ett år sedan. Faktiskt så är min blogg också en resa genom Stellas liv, eller snarare var. Ska tilläggas att jag faktiskt fick en liten uppmaning i dag också av min fina granne Jenny. Och då tog jag mig en funderare och kom fram till att bloggandet är något jag saknat, jag måste bara komma igång igen.

Det är ju inte det att det saknats händelser eller tankar att skriva om. Ibland slår det mig att det ändå har hänt rätt mycket i mitt snart 29-åriga liv, fast jag själv emellanåt inte tycker att det gör det. Men det gör det. Det händer saker precis hela tiden och just när det varit en karusell ett tag så känner jag bara för att gå hemma i mysbyxor och ligga i soffan. Det räcker oftast med de sociala kontakter jag har under arbetsdagen. Sen vill jag bara hem till Stella, soffan och tända ljus. Det behöver få vara så ett tag.

Just nu har jag heller inte så mycket energi att ge och då håller jag mig för mig själv. Framförallt så pallar jag inte att bli dränerad på energi. Snarare så behöver jag lite nu och jag vet vilka få jag får det av. De som jag vill vara nära.

Jag tror den här bloggen, för min egen skull återigen, ska sluta vara så sockersöt. Visst, jag kommer inte blotta strupen, men det är i längden så tråkigt med all ytlighet. Det kan ibland få mig att må illa, både min egen och andras ytlighet.

Men som med allt annat så är det nog lite upp och ner. Just nu ner, en annan dag upp.

Har den här veckan kommit på hur bra jag mår av att lägga mig innan 22. Nu är den 22.09 så dags att släcka lampan.