Jag vet inte vad det är men helt plötsligt försvann min privata skrivlust. Tidigare ramlade inläggen ur mig men det har liksom blivit en slags spärr. Jag ska dock anstränga mig, enbart för min egen skull, för det är så roligt att ha det här över tid. När jag kan bläddra tillbaka och läsa vad jag ordade om exakt den här dagen för ett år sedan. Faktiskt så är min blogg också en resa genom Stellas liv, eller snarare var. Ska tilläggas att jag faktiskt fick en liten uppmaning i dag också av min fina granne Jenny. Och då tog jag mig en funderare och kom fram till att bloggandet är något jag saknat, jag måste bara komma igång igen.
Det är ju inte det att det saknats händelser eller tankar att skriva om. Ibland slår det mig att det ändå har hänt rätt mycket i mitt snart 29-åriga liv, fast jag själv emellanåt inte tycker att det gör det. Men det gör det. Det händer saker precis hela tiden och just när det varit en karusell ett tag så känner jag bara för att gå hemma i mysbyxor och ligga i soffan. Det räcker oftast med de sociala kontakter jag har under arbetsdagen. Sen vill jag bara hem till Stella, soffan och tända ljus. Det behöver få vara så ett tag.
Just nu har jag heller inte så mycket energi att ge och då håller jag mig för mig själv. Framförallt så pallar jag inte att bli dränerad på energi. Snarare så behöver jag lite nu och jag vet vilka få jag får det av. De som jag vill vara nära.
Jag tror den här bloggen, för min egen skull återigen, ska sluta vara så sockersöt. Visst, jag kommer inte blotta strupen, men det är i längden så tråkigt med all ytlighet. Det kan ibland få mig att må illa, både min egen och andras ytlighet.
Men som med allt annat så är det nog lite upp och ner. Just nu ner, en annan dag upp.
Har den här veckan kommit på hur bra jag mår av att lägga mig innan 22. Nu är den 22.09 så dags att släcka lampan.
1 kommentar:
Hej,
Jag hittade din blogg när jag bodde i Japan och var sugen på spenat soppa som jag då googlade och hamnade mitt i din blogg och i din spenat soppa :-)
Nu tittar jag in här lite då och då på jakt efter recept mest. Det finns lite delade känslor och meningar bland bloggare över läsare man inte känner personligen, så jag hoppas det är OK. Jag tycker att du är enormt inspirerande, skriver fantastiskt bra, samt är en förebild för många unga kvinnor med din livsglädje och företagsamhet. Jag håller med om att det är lite jobbigt att alltid skriva "solskens berättelser" om sitt liv i sin blogg. Det har jag verkligen reflekterat över själv många gånger. Man kan känna sig minst sagt ytlig, men samtidigt är det tyvärr en klar balans mellan att var sann och att inte lämna ut sig själv för mycket. Ibland skriver jag av mej när jag mår dåligt och då forsar det liksom ut ord som het lava ur en vulkan, men så händer det att jag efter ett tag går tillbaka och tar bort posten från bloggen för att inte bjuda allmänheten på för mycket att gotta sig i. Jag har levt i stora städer som Washington, Rom, och Tokyo och har tyvärr fortfarande mycket att lära om hur ont elakt skvaller, illvilja, och avundsjuka som finns här på en sådan liten ort gör. Var dej själv och lycka till med skrivandet!
Mvh
Skicka en kommentar