Egentligen tycker jag att det hela började redan på onsdagskvällen den 14 oktober. Jag låg i sängen och plötsligt högg det till i ryggen. En obehaglig ihållande smärta tilltog och den blev kvar. Natten blev fruktansvärd utan en blund. På torsdagsmorgonen hade vi som tur var tid hos barnmorskan. Jag bara grät eftersom jag dessutom blivit rejält less på att vara otymplig och stor som ett hus. Barnmorskan var världens gulligaste och såg till att fixa en akuttid hos läkaren. Hon upptäckte också nåt i urinen och misstänkte urinvägsinfektion. Vi fick åka hem några timmar med smärtan innan vi fick komma till en bra doktor.
Urinvägsinfektion misstänktes och att det eventuellt gått till njurarna, därav den intensiva smärtan. Överläkaren kom och gjorde ett ultraljud på njurarna och de tog en massa prover. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad de hittade mer än att de hittade något och jag fick antibiotika, smärtstillande och en tablett att sova på med orden att komma tillbaka dagen efter om det inte avtog. Den natten trodde jag att jag skulle få sova, med hjälp av tabletterna men icke. På fredagsmorgonen, efter två vakna dygn, var jag helt slut av smärta. Jag kunde inte äta längre och ville bara försvinna. Vi ringde läkaren i Mora som tyckte att jag skulle kontakta Falun eftersom Mora stängde för helg.
Vi ringde Falun på fredag förmiddag. Och de tyckte att vi skulle komma in. Förvirring uppstod huruvida vi skulle ta med den riktiga BB-väskan. Vi beslutade att göra det och när vi körde från gården funderade jag över om det var sista gången vi bara var två som bodde här.
Resan till Falun var fruktansvärd eftersom jag hade så ont på vänstersidan i ryggen att jag ville försvinna från min egen kropp. Väl framme i Falun fick vi komma till förlossningen där vi blev tilldelade ett rum. Ganska snart insåg barnmorskan att hon fick lov att ge mig något eftersom jag haft så ont så länge. En doktor kom in och gjorde ytterligare ett ultraljud på njurarna då det upptäcktes att en urinledare hamnat i kläm i bäckenet. Då fick jag komma till himlen med hjälp av en spruta i skinkan. Jesus, vad skönt det var. Jag blev som ny.
Efter sprutan ville de ha kvar mig på observation så jag och Stefan checkade in på avdelningen för oförlösta. Vi fick dagrummet med varsin säng i och det passade utmärkt. Stefan åkte och köpte grekisk mat och jag njöt av att inte ha ont. De satte ctg vid ett flertal tillfällen men bebis mådde bra så jag fick äntligen sova.
På lördag morgon vaknade jag tidigt utan ryggont. Det verkade som att den muskelavslappnande sprutan gjort att urinledaren hittat rätt igen. Smärtan i ryggen hade dock ersatts av en annan molnande värk i nedre delen av magen. Jag vågade inte hoppas men fick snabbt mina tankar bekräftade genom ctg:n som visade att det var värkar, om än rätt svaga sådana. Barnmorskan hade tänk skicka hem oss eftersom ryggontet gått över men kom på andra tankar eftersom vi bor så långt från Falun. Vi bestämde i samråd att vi skulle ta en promenad för att se om värkarna blev intensivare. Vi klädde på oss och promenerade iväg mot Ica Maxi, som ligger nån kilometer från lasarettet. Vi hann inte gå så långt innan det började hugga i med jämna mellanrum. Vi shoppade lite på Intersport och på vägen tillbaka till sjukhuset hade jag rätt svårt att gå och fick stå som ett fån och koncentrera mig på andning och avslappning. Väl tillbaka på avdelningen sattes ny ctg, som visade värkar. Jag var rejält trött fortfarande av all utebliven sömn så vi bestämde oss för att börja med TENS-apparaten, vilken fungerade perfekt.
För att fördriva tid åkte vi till Stefans kusin Peter med familj i Falun och hälsade på. Jag var sådär trevligt sällskap eftersom jag hade rejält ont. Väl tillbaka på sjukhuset igen gjorde barnmorskan en undersökning. Gissa om jag blev besviken när det enda som hänt under hela dagen var att livmodertappen utplånats. Snacka om tuff latenfas! Barnmorskan tyckte att vi skulle försöka ta igen sömn för att orka med en förlossning och gav mig en bricanyl för att pausa värkarbetet, smärtstillande tabletter och en insomningstablett. Nu är det så att bricanyl fungerar bara som broms om man inte gått för långt in i värkarbetet, vilket jag uppenbarligen gjort. Det enda som hände var nämligen att värkarna avtog något i intensitet och jag blev groggy av tabletterna. Natten mellan lördag och söndag var fruktansvärd. Jag kunde inte sova men var samtidigt som en trasdocka och hade ont. Ville inte väcka Stefan utan vandrade runt i rummet och i korridoren. En ljuspunkt i den långa mörka natten var när jag träffade Susanne, som kommer från Älvdalen och jag kände lite sedan tidigare, i matsalen. Hon var där med sin nyfödde son och det var så skönt att få prata lite och bli påmind om varför jag var där – för att själv få en liten bebis.
När Stefan väl vaknade blev också värkarna mer intensiva och hade hållit på i ett dygn vid det laget. Jag tackar gudarna för profylaxkursen! Fokuset låg enbart på att andas och slappna av och det hjälpte mig enormt. Vid det laget pratade jag inte längre utan var helt inne i vad jag höll på med. Vid lunchtid tyckte barnmorskan på avdelningen att det var dags för oss att åka upp till förlossningen. Stefan fick packa ihop våra saker och vi stapplade iväg. Det tog sin lilla tid.
På förlossningen fick vi en barnmorska som jag nu inte minns namnet på men hon var bara med oss i nån timme innan det var skiftbyte. Hon han dock undersöka mig och gissa om jag blev besviken – igen – när jag vara var öppen en centimeter. EN jävla centimeter. Hon drog dock till lite därinne och vips så var jag öppen tre. Alltid något.
Koncentrerad? Jovars.
Vid 14-tiden fick vi träffa underbara Karin, vår barnmorska som kom att bli helt avgörande för att förlossningen blev så bra som den blev. Eftersom jag är hysteriskt sjukhusrädd var jag mest rädd för alla stick och grejer. Karin är utbildad inom Aurora och alltså proffs på människor som mig. Hon var helt underbar och fick mig att våga lita på henne och de andra. När hon läst på i min journal och insåg att jag haft så ont så länge föreslog hon epidural. Jag hade verkligen bestämt mig för att aldrig i livet ta det, mest kanske för att jag var rädd för själva slangen i ryggen. Hon förklarade och lirkade och sa att jag behövde få lite smärtavlastning för att orka om det skulle ta lång tid. Stefan hakade på övertalningskampanjen och helt plötsligt var en narkosläkare beställd. Oj va rädd jag var men insåg väl någonstans att jag aldrig kunde veta hur länge förlossningen skulle pågår och att jag behövde nya krafter.
Narkosläkaren kom också, precis som Karin, från himmelen. Han var super och dessutom snygg, hehe. Jag trodde att det skulle vara fruktansvärt att ta epidural men det var faktiskt inget att orda om. Detta trots att det blev fel första gången. Det var lite obehagligt när slangen gick in mellan kotorna men annars smärtfritt.
Nya krafter i "epidural-heaven".
Att våga ta epidural är det bästa jag gjort. Jag blev som en ny person när den började verka, det kan inte minst Stefan intyga. Helt plötsligt kunde jag prata igen och hade färg i ansiktet. Jag skrattade och skämtade och älskade livet igen. Och det var så skönt att få lite smärtvila. Öppningen gick dock segt och när underbara Karin gick av sitt pass vid tiotiden var jag bara öppen fem centimeter. Vi fick en ny barnmorska, Inger, som var mer av det tuffa slaget. Dock hade Karin värmt upp mig så bra att det inte gjorde något. När det inte hände så mycket bestämde vi att jag skulle upp och stå, vilket jag planerat sedan tidigare. Ju mer jag öppnade mig desto mer började en ny känsla att tränga sig på, det enorma trycket när bebis pressades neråt.
De sista fem centimetrarna gick snabbt. Vid halv ett var jag öppen tio centimeter. Puh, tänkte jag, nu är det snart klart. Ack så fel jag fick. Bebisen skulle ju ner. Och det gick riktigt segt. Jag stod och jag gungade och det tryckte satan. Så småningom kom krystvärkarna och jag tänkte optimistiskt, att snart är det klart. Tjena.
Krystvärkarna är en historia för sig. Vilken kraft! Det var bara att åka med på resan vare sig jag ville eller inte. Återigen tackar jag gudarna för profylaxen, att jag fokuserade på andning och avslappning och inte minst att vara hundra procent fokuserad på uppgiften. Trots krystvärkarna from hell så var inte de i sig den största prövningen. Nej, den största prövningen var den mentala. För när man krystat järnet i tre timmar är det inte så jävla kul och det gällde att fokusera på målet. Jag hade dock bestämt mig för att aldrig ge upp om inte bebisen mådde dåligt och jag hade lovat mig själv att aldrig skrika ”snitt” eller ”jag vill dö”. Jag ville aldrig dö och jag var trots den enorma påfrestningen helt med hela tiden.
Jag stod och krystade, jag låg och krystade. Jag gjorde allt men livmodern var trött och vägrade samarbeta. Epiduralen stängdes av när krystvärkarna kom så det var inte den som spökade. Hormondroppet ökades och ökades men jag fick kämpa själv. Det kände som en evighet och jag var sjöblöt av svett. När vi var inne på fjärde timmen började bebisens puls att gå upp så dokton kom för att göra ett sånt där prov på hennes huvud, för att se att allt var bra. Provet var jobbigt och det fick lov att tas två gånger. Doktorn var en vidrig kvinna som var ruskigt oförsiktig och jag skrek lite åt henne (i övrigt var jag snäll och trevlig mot såväl vårdpersonal som Stefan).
Krystvärkarna from hell.
Vid halv fem, fyra timmar efter att krystvärkarna började, var jag rejält trött och barnmorskan nämnde sugklocka. Det hade jag bestämt mig för, att någon sugklocka skulle det inte bli. Jag gav verkligen allt då men livmodern ville inte hjälpa till. Den vidriga doktorn kom med sugklockan och fäste den på bebisen huvud på ett mycket smärtsamt sätt. Fy fan, säger jag. Fyra värkar, gissade doktorn att hon skulle vara ute på. Kanske kom det några krafter någonstans ifrån för det enda som krävdes av den där fruktansvärda sugklockan var ett litet drag under en värk. Då lossnade det och den togs bort så att jag kunde krysta ut henne själv. Traktion, kallas det tydligen och barnmorskan sa att jag inte blivit förlöst med sugklocka utan med traktion. Jahapp.
Det enda minnet som är lite suddigt är det när hon precis kom ut. Det gick nämligen så fort att jag inte hann med. Jag hade hört talas om ”the ring of fire”, då när barnmorskan ber en att pausa så att kroppen får tänja sig. Det kommer jag ihåg men nästa minne är det när hon skrek och kom upp på mitt bröst. Ja, det är det mäktigaste man kan vara med om. Vi var så klart helt tagna och grät och skrattade om vartannat.
Jag frågade förvirrat Stefan om vad det var för kön. ”Pojke”, hulkade han. ”Nej, men det är ju en flicka sa barnmorskan och undersköterskan”. Jag grinade och undrade hur de skulle ha det. Det visade sig att Stefan sett navelsträngen som en snopp. Haha.
Hon var så fin. Och jag kunde inte fatta att jag faktiskt låg där med min nyfödda dotter. Så här får man inte skriva; men åh vad jag ville ha en dotter. Och hon var frisk och hade massor med hår. Det var helt underbart att ligga där med henne och bara känna sig överväldigad.
När man krystat i fyra timmar och en kvart kändes det sådär att krysta ut moderkakan men det var smärtfritt. Trots att det gick rätt fort när hon kom ut så brast jag inte så mycket utan fick bara sy ett par stygn. När de var klara med det lämnades vi själva att pusta ut och njuta samtidigt som vi fick det obligatoriska fira-fikat. Jag fick ha henne hos mig på bröstet i hela fem timmar innan de vägde och mätte henne. 3520 g och 49 cm lång. Sen fick jag duscha, vilket var underbart, innan vi gick ner till BB.
På BB hade vi flyt som fick eget rum, även om rummet kändes som ett öststatsrum. Trots att jag varit vaken i flera dygn så var jag hur pigg som helst och låg bara och tittade på lilla underbara Stella. Vi stannade på BB till på torsdagen och hade bra dagar där. Personalen var helt underbar och vi träffade även många trevliga nyblivna föräldrar, bland annat ett par som vi nog kommer hålla kontakten med.
Det var en lång och tuff förlossning men för det inte någon skräckupplevelse. För mig var det lika mycket en mental resa som en fysisk. Jag är ofantligt stolt över mig själv över att jag fött Stella och över att jag höll ut och inte gav upp trots att det tog sådan tid. Man förändras av en förlossning och jag är glad över att jag fått vara med om en. Det är värt varenda liten gnutta smärta för den belöning jag fick - finaste lilla Stella.
