Ångest

I dag blev det så definitivt att "thoose days are over". Och jag vill börja med att klargöra att det så klart är så att jag tycker att det jag nu står inför är det största i livet. Men man kan ändå få lite ångest faktiskt, över att tider som varit aldrig kommer igen. Som typ Valborgsfirande i Uppsala. Det är den roligaste festen. Det är galet och jag skulle gärna befunnit mig lite småfull på en filt i en park vid det här laget. I stället klappar jag min fina mage, som har växt nåt enormt på bara tre dagar, och gläds åt livet i mig. De där dagarna är verkligen över.

Om ett dygn har jag vid den här tiden kommit över farsen när väskor ska stängas (och Stefan surar över att jag har med mig aaaaallllddeeeellleeeesss för mycket kläder) och kanske även farsen då Stefan säger att han ska köra/sitta fram hela bilresan för att han hittar på att han är åksjuk (det är så lågt att hitta på). Jag förstår inte varför det ska vara så att tjejerna alltid sitter bak och killarna fram och kör. Varför ska de vara så? Man får väl fan dela. Jag älskar att köra så jag tänker göra det. Dessutom så har ju jag inga böter och grejer som vissa andra som brukar köra svarta faran. Hur som helst så är vi om ett dygn på väg till Milano. Föga förvånande så hade jag totalt missuppfattat vilka Inter spelar mot. Det är inte det lag jag skrev i går. Who cares.

I går var en skitdag och det enda som förgyllde var en trevlig lunch och lite shopping. Hittade ett par skor, man har lite andra kriterier när man väljer skor nu, inför den mage som ska komma och bli ännu större. Sen skulle jag handla t-shirts till Stefan och då hamnade det en alldeles underbar klänning i mitt synfält. Jo, den fick följa med hem.

I dag har jag ungefär hundra saker på "to do"-listan. Vi mjukstartar småbarnförälder-Valborg med grillning i kväll med Anders, Karin och deras små prinsessor Maya och Freya. Sen blir det brasa vid älven i Långlet. Känns väldigt lagom.