I kväll är det den årliga trettondagssupén i byn. Stefan är där och jag skulle också ha gått. Men de kändes inte riktigt bra att lämna Stella utan någon av oss. Hon är ju inte ens tre månader. Dessutom har hon varit lite gnällig på kvällarna de sista dagarna. Så jag skippade kalaset, helt enkelt, och det känns hur bra som helst. Hade iaf inte blivit kul att gå om jag skulle gå och fundera på hur Stella mådde härhemma. Trettondagssupén kan jag gå på hur många år som helst men Stella är bara liten bebis en gång.
Annat än hemmahäng var det dock i lördags då jag och Karin var morsor på stan medan Ella och Stella var med sina pappor. Stella och Stefan var hos farmor och farfar så jag bjöd på middag här. Vi drack champagne, pratade en del bebis men mest annat och hade verkligen supertrevligt. Vi premliminärbokade också en resa till New York i vår. Ludde och Ida anslöt senare på kvällen och sen gjorde vi Mora. Eller ja, hur mycket man nu kan göra Mora en lördagskväll i början av januari efter alla storhelger. Kul var det i alla fall och första gången jag var på krogen på ett år. Konstaterade på söndagsmorgonen att den största lyckan är att titta ner i en barnsäng och mötas av världens största leende.
Eftersom jag kunde dricka champagne både i lördags och på nyår så förstår ni säkert att Stella inte får mat av mig längre. Det är tråkigt att det är så och att det inte var något jag var förberedd på. När väl förlossningen var över skulle ju allt flyta på. Tjenamors. Att amningen kunde bli ett problem hade jag ingen aning om. När det var dags så gick det helt enkelt inte. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det är på grund av ett konstruktionsfel och sköterskorna på BB sa att jag nog inte skulle få det att fungera. Som jag grät. Floder faktiskt. Men jag gav inte upp utan började med pump. Det gjorde ondare än ondast men jag slet med pumpen på BB och hemma till hon var åtta veckor. Det gjorde så ont att det stundom svartnade för ögonen men hon fick sin mjölk de första veckorna och det är huvudsaken. Tillslut sa min läkare åt mig att sluta med pumpen för att Stella mår bättre av en mamma som inte gråter flera gånger varje dag och har ångest på grund av en bröstpump. Det var det svåraste beslutet jag tagit och jag hade sån ångest. När jag väl slutade så mådde jag omgående mycket bättre och Stella är lika nöjd och glad som alltid. Det var den historien det. Har märkt att det här med amning är ett väldigt känsligt och smått hysteriskt ämne. För mig fanns det inget annat än att jag skulle amma och därför blev jag väldigt besviken när det inte fungerade.
Eftersom jag är rejält trött på kvarvarande graviditetskilon så har jag bestämt mig för att göra något åt dem. När jag inte ammar längre tar det dessutom ännu längre tid. Så nu ska jag ge mig på något jag aldrig gjort tidigare: Cambridge-metoden. Det vill säga soppor i ett par veckor. Jag längtar faktiskt efter att börja. Och jag vet att när jag påbörjar något sådant så har jag grym karaktär. Därför kommer nog det här inte att blir något problem. Ska komplettera med dagliga powerwalks och sen när jag börjar äta fast föda igen ska jag nog ta hjälp av en personlig tränare. Gjorde det för två år sedan och fick grymma resultat. Som jag brukar säga: Nu köööör vi.
4 kommentarer:
På ett sätt tycker jag synd om dej, för det är såååå lättsamt att amma, bara plocka fram "termosarna".
Så kommer det stora MEN!! Det är såå hemskt att få Dolly boobisar som rinner jämt & ständigt, ser ut som man dregglat ner sej ibland. Sen kom bebbe tänderna ajajajaj.Fast vi är ju så olika alla kvinnor, en del ser ju amning som en njutning. Detta med att man tappar kilon när man ammar är olika på alla. Nä lycka till med flaskan, det funkar lika bra & man blir inte så låst med att brösten tillgängliga jämt.
Håller med, det hade många gånger varit så skönt att ha maten med mig, rätt tempererad. Nu är det ett himla meck med att värma och ha sig.
Eftersom jag bestämde mig för att inte sitta och hänga läpp över det här längre så gäller det att se fördelarna, vilka också är att vi är två som kan ge mat. Plus att vi alltid vet hur mycket hon ätit. Vi har ju inte heller varit vakna en enda natt och hon sover tio timmar per natt utan att vakna. Det tror jag kan ha lite med att göra att hon alltid är mätt och glad.
Tack för din kommentar! :)
Vad bra av dig att våga sluta! Vet hur kämpigt det är med all smärta och ångest, hade tre fruktansvärda veckor när Alice fötts. Ingen mammalycka direkt där inte... Allt handlade om fruktan inför nästa mål. Men jag hade tur, efter tre veckor gav det sig och sen funkade det. Är otroligt imponerad av att du kämpade så länge! Huvudsaken är ju dock att både mor och bebis mår bra och det verkar ju funka nu. Vad skönt! Tills nästa bebbe (om det blir dvs) ska jag introducera ersättning mycket tidigare, Alice hann bli för stor och vägrade smaken. Bra att det funkar för er nu!
Hej sofia!
Jag förstår dig precis med amning och det...jag fick ju oxå lov att sluta. Så jag vet vilken ångest man får av det. Men som du skriver..Stella mår ju bra ändå :). Och jag tycker det va strongt av dig att pumpa ur så länge!! =) Det är nog inte många som orkar hålla på så länge! Lycka till med sopporna så hörs vi om en promenad senare då det blivit lite varmare! Fy vad kallt det är...buurrr!!
Kram Lotta
Skicka en kommentar