Bye bye

Ungefär i ettan på gymnasiet insåg jag att det var ohållbart att leva ett liv utan glasögon. Jag fick mina första brillor kort därefter. Det blir dock inte någon glasögonorm av mig, kan jag konstatera så här nio år senare. Jag hatar glasögon. Tycker att det är snyggt på andra (klassiker) men trivs inte alls i dem själv. Inte ens när jag skaffade mina senaste från YSL i 8000-kronorsklassen (tack pappa). De har jag haft i två år och har dem bara när jag behöver, typ framför datorn, tv:n och när jag kör bil.

Så var det för ett par veckor sedan dags att gå till optikern. Givetvis utan brillor eftersom jag aldrig någonsin har dem på stan/i offentliga sammanhang. Herr Optiker tog fram min journal och tittade på mig: "Men varför har du inte dina glasögon på dig". Jag svarade att jag typ aldrig har det. Då frågade optikern hur jag klarar av att se något. Se gjordes en synundersökning.

Jag har brytningsfel, rätt mycket också. Tidigare -2,75 på båda ögonen. Det hade försämrats, berättade Optikern. -4 på vänsterögat. Plus närsynthet på högerögat. Tillsammans bestämde vi att vi fick lov att göra något. Linser blev lösningen. Senast jag provade linser var 2002 i Uppsala. När optikern stoppade i linserna svimmade jag. En väldigt traumatisk upplevelse. Efter det var vi inte riktigt överens, jag och linserna. Dessutom har det inte funnits så starka linser som jag behöver. Tills nu.

I morgon blir jag en linsbrud. Är så klart rånervös för att jag kommer att svimma igen. Funderade ett tag på att operera men med tanke på att jag svimmade när de satte i linser så känns det inte aktuellt. Får nog ta tag i min sjukhusrädsla först innan jag lägger 50 papp på att må riktigt dåligt.

Vad härligt det ska bli att se världen. Som på hockeyn i fredags, jag såg inget av det som hände på plan. Jag kan aldrig läsa menyer. Inte se på skyltar. Jag kommer ett få ett nytt liv.

Bye bye YSL