Spin of hope

Somnade vid 22-snåret i går. Väldans skönt. Vaknade sju utvilad av mig själv. Nu njuter jag av ett lass jordgubbar med kesella och tystnaden innan resten av huset vaknar.

Nio ska jag infinna mig på spinningcykeln på Class. Arrangemanget Spin of Hope går nämligen av stapeln i dag. Det hela är spinning till förmån för Barncancerfoden då alla anmälningsavgifter går oavkortat dit. I kväll firar vi vår insats, och lite annat, med middag på Strand. Känns som det var längesen jag var ute på galej. Så det blir skoj.

Huset fullt av tulpaner

Gah vilken dag. Blir ibland rädd för mig själv och vad jag kan åstadkomma på en dag om jag lägger manken till. Dock kommer bakslaget i form av rejäl urlakning.

I går fick jag en bukett tulpaner av min man. I morse var svärmor här med en bukett tulpaner när jag åkt till jobbet. På lunchen kom en supergullig tjej fram till mig på Strand, det var min vän Jennies svägerska som lånat min rosa bröllopsklänning för att hon själv ska sy upp en liknande. Även hon hade en fantastisk vårbukett tulpaner till lilla mig, som tack för lånet. Det hade verkligen inte behövts men jag blev så klart jätteglad. Summa: Jag har hela huset fullt av härliga tuplaner i olika färger. Det mår jag bra av.

Kom hem med en Pippi-klänning till Stella som uppmuntran. Lyckan är när hon blir lycklig. För det blev hon. Ungen älskar Pippi och kan nästan hela Pippi-sången utantill. I dag ska jag rita ett kors i taket. Stefan lagar fredagsmiddag, efter ett recept han letat upp. Det har nog aldrig hänt, annars tar han alltid recept han kan eller frågar sin mor. Dessutom var det år sen han lagade just fredagsmiddag. Känns mycket lyxigt att jag fick krypa upp i soffan med Stella och inte ställa mig i köket. Dessutom luktar det gott och jag såg att han tagit upp trattisar ur frysen. Spännande värre.

I kväll somnar jag ovaggad. Typ snart.

Björnpussar

Djurvecka. I måndags var det lammförlossning och i morse björnpussar. Hade den stora förmånen att hänga med björnhanen Bambam och hans donnor. Galet vilka roliga och keliga nallar. Och vilka långa tungor de hade. Luktade något skumt av björnsaliv när jag lämnade dem.



Vilken stjärna den här killen var. Ville bli kliad och gullad med hela tiden och liksom vältrade sig mot staketet i jakt på uppmärksamhet. Svårt att föreställa sig att de kan vara så farliga.

Insomnia

Jag blir tokig av att inte kunna sova. Det måste vara vårens antågande som skapar så mycket tankar som snurrar. Jag vill ju så mycket, liksom.

För övrigt så ska man inte ropa hej för tidigt. Magsjukan gjorde comeback nu på kvällen. Det enda positiva är att Stella vill vara bebis och sova på sin mammas bröst. Längtar tillbaka (men nej det är inga fler på g på ett tag...). Nu håller jag tummar och tår att magsjukan inte intar min kropp. Jag har framförallt inte tid med det.

En försvann, en annan gjorde entré

Jodå. I morse när vi fått på oss kläder, jag dagen till ära i ny våroutfit, så gjorde en ny sjuka entré: Magsjukan. Det hände en rejäl olycka i trappen om man säger så. Vab, igen alltså. Sunshine har varit helt urlakad och legat i min famn hela dan. Det fantastiska med ungar är dock att de kan repa sig ruggigt snabbt. Sedan en timme är nämligen magsjukan som bortblåst och Stella har dansuppvisning. Det är dock 48 timmars inkubationstid på magsjuka men i morgon får pappan vara hemma. Jag ska göra ett tidningsprojekt som redan är försenat efter veckans nedsatta arbetsförmåga. I morgon kör jag från arla morgonstund tills det är klart.


Ikväll tänker jag pigga upp mig med ett glas rött och lite mörk choklad. Det behövs, för det är verkligen sjukt tråkigt att vara hemma när man inte kan göra annat än att ligga i soffan och finnas nära. Mysigt, förvisso, men man blir så galet seg.

Biggest looser-finalen har jag sett fram emot sedan förra torsdagen. Verkar vara en hel del kilon tappade, spännande. I går såg jag så klart på Mästerkock-finalen och helt rätt kvinna vann. Har hejat på Sigrid sen första gången jag såg henne. Härlig kvinna med fantastiska färdigheter inom matlagning.

Allra, allra värst

I dag är temat uppenbarligen Facebook-uppdateringar.

Nu kommer vi till det jag tycker allra, allra värst om. Rasist-uppdateringarna av typen "kopiera det här om du vågar..." och sen en massa rasistiskt dravel som helt saknar insikt. Det handlar ofta om kvinnosyn, kriminalitet och att de, alltså invandrarna, får för mycket i bidrag. Jag tycker mest synd om människor med de här åsikterna, mest för att de helt saknar verklighetsuppfattning. Rötägg finns i alla länder, inom alla religioner och inom alla kulturer.

Den största frågan för mig är hur man kan förvägra människor trygghet? Människor som tvingats fly sitt land, med risk för sitt liv. Vad betyder landsgränser egentligen? Har vi inget ansvar för andra människor? Ska vi sitta här i trygga lilla Sverige och veta att människor dör, men vi vill inte ha hit dem för att de ska få av våra skattepengar? Eller för att det finns rötägg i andra länder, precis som det finns minst lika många av i Sverige? Jag blir så trött!

I höstas träffade jag en pojke från Afghanistan som ensam tvingades fly när granaterna föll. Han köpte sin resa till tryggheten för dyra pengar och hans flykt arrangerades av människosmugglare. Han fick gå över bergskedjor, schasad av piskor där han fick bevittna andra barn ramla ner och dö. Han levde i en källare utan att se dagens ljus i över en månad och han fick klämma sig fast under en lastbil, mellan hjulen, i 36 timmar i sträck längs motorvägar i Europa. Bland annat. Sen släpptes han av halvnaken i Stockholm en kall vinterdag utan att ens veta var han var. Det är första gången under mina elva år som journalist som jag grät under intervjun.

Ska vi skicka tillbaka honom? Ska vi inte ge honom, och andra traumatiserade barn eller vuxna trygghet?

Då tycker jag istället att vi ska förvägra svenskar som inte tar tag i sina liv bidrag. De har i alla fall förutsättningar att klara sig själva.

Mer svårt för

En annan sak. Vad är det med par som i tid och otid måste skriva hur mycket de älskar varandra med hjärtan och gullinutt? På Fejjan alltså. Skriva såna saker till varandra alltså. Säger man inte sånt? Alternativt skriver sms? Måste vara ett behov att manifestera sin kärlek på ett i mitt tycke väldigt löjligt sätt.

Och så en till sak. Folk som skriver att de vill, har eller ska ligga. Jag vet inte om jag är gammeldags eller vad det är, men håller man inte sånt för sig själv?

Svårt för

Okej, mina statusuppdateringar på Fejjan är så klart inte särskilt intressanta alltid. Men vad är det med föräldrar och deras sjuka barn?

Nej, jag vill inte läsa om bajskonsistenser eller ur vilka ändar magsjukan kommer.

Nej, jag tycker inte att man behöver skriva ett barns feberupp- och nergångar under en dag.

Är det bara jag?

Back on track

Kan inte påstå att det varit särskilt roliga dagar. Sjukan blev bättre på söndagen och måndagen, för att sedan ta om i går. Det hela ackompanjerades av att jag helt plötsligt inte kunde somna på kvällarna. Somnade tre i måndags morse och fyra i tisdags morse. I går var jag levande död på jobbet med feber. Men, jag lyckades genomföra dagen som både innehöll en massa skrivande och en tur till Leksand för kul rep. När jag landade i hemmet kände jag mig som en stålkvinna. Somnade med Stella halv åtta och vaknade av Stella halv åtta i morse. Tolv timmar på sovkontot - check. Och som ny, även om förkylningen hänger kvar.

Det är inte roligt att läsa om sjuka människor. Så nu blir det nåt annat.

I måndags besökte jag en lammgård. Jag har ju en hemlig dröm om att leva som bonde med gården full av djur. Tyvärr vill inte min man det och ekonomiskt sett går det inte ihop med vår livsstil. Nåja, efter att jag bland annat bevittnat när en tacka födde ett lamm och ägnat mycket tid åt att gulla med de 180 lamms om bor på fårgården frågade jag om vi fick låna ett par i sommar. Det fick vi gärna och jag presenterade genast idén för min kära granne, som nappade. Så, det kanske blir lamm i Långlet i sommar. Vilken lycka för barnen (och även mammorna, främst mammorna).

Har suttit hemma och knackat ner den sista texten till veckans blad. Ska bränna iväg till kontoret. Är väldigt sugen på shopping så det får bli en runda på lunchen.

Då vet man

Att tycka synd om sig själv och ägna sig åt självömkande är egentligen inte min melodi och jag blir redigt irriterad på folk som ägnar sig åt det. Men i dag, då ansluter jag tyvärr till den skaran. Solen skiner ute, jag vill gå ut och röja i trädgården, kanske plocka fram utemöblerna, upptäcka vårtecken med min dotter, gå långa svettiga promenader och sola nosen. Det är tyvärr inte möjligt på grund av något som angripit min stackars kropp. Mår som en påse skit och behöver sova varannan timme.

När jag inte är sugen på att laga en god lördagsmiddag, ett glas vin eller mörk choklad smaksatt med mint, då jädrar vet man. Vet att fru Jemthans är sjuk.

Tacksam

I morse vaknade jag upp med en inte så angenäm känsla i kroppen. Känslan när man håller på att bli sjuk, ni vet. I dag har jag pendlat mellan att må dåligt och må bra. Hoppas så innerligt att det inte bryter ut nåt skit, helst nu när jag kommit igång med träningen.

Stella är forfarande kokhet och har dessutom börjat hålla sig för öronen och säga att hon har ont. Öroninflammation, I guess.

Så, när en är riktigt dålig och en är lite dålig är det så skönt att styra svarta faran till Venjan. I mysbyxor. Mamma har tagit hand om oss i dag, gjort mat gånger två, pysslat och lekt med Stella så att jag fick sova och varit allmänt hjälpsam.

Stoppade lillhjärtat i säng 18.15 och själv tänker jag tillbringa kvällen i tevesoffan.

Första milen

Befinner mig i nåt slags efter milen-tillstånd. I dag snörade nämligen Matilda och jag på oss löpdojjorna och gick mycket raskt över 1,1 mil. Drygt en och en halv timme tog det och på slutet kändes benen bra möra. Känns bra att första milen för säsongen är genomförd. Nu blir det fler.

Stella är fortfarande sjuk och nu verkar dessutom nåt satt sig i magen på lillskruttan. Får styra om morgondagens jobb till måndag och ta hand om henne. Tror att jag packar bilen i morgon bitti och åker till Stellas mormor i Venjan. Där får vi sällis, ompyssling, miljöombyte och den bästa lugn och ro som finns. Pappan får ansluta på fredag kväll men får min och Stellas del blir det en tvånätters i Venjansskogen.

Det går bra nu

Vet inte om jag ska ändra mig angående det där bakslaget. För attirackarns vad skönt det är med vår. Fick rapporter om att det är +17 i Mora. Att det är sol märker jag och att jag vill ut märker jag också.

Har haft en galet produktiv dag och tog på förmiddagen in gårdagens arbetsdag som uteblev på grund av VAB. Efter det fick jag och Majsan äntligen till en lunch, har inte setts på nästan en vecka vilket är en smärre katastrof. Även Sara dök in på Strand och det är så inspirerande att hänga med dessa kvinnor.

Har nu bokat upp resten av veckan och början av nästa vecka med roliga jobb. Det som är så roligt med det här yrket är att det finns så mycket att ösa ur. Så många spännande personer, livsöden, saker, händelser och gud vet vad. I love it.

Kvällspromenad

Att vara hemma en hel dag utan att kunna gå ut eller göra något annat kul och dessutom ha en sjukling som konstant vill vara nära och blir klängig - det tär på krafterna. Efter att ha läst x antal böcker, lekt lite, kramats, sett på Lotta på Bråkmakargatan och försökt jobba när lilla damen sov middag kände jag ett akut behov av att komma ut. Som tur är var min kära Matilda också sugen på powerwalk så jag mötte upp henne i stan och gick en timme. Promenader med goda vänner är verkligen världsklass eftersom man både får motion och dessutom får prata. Väl hemma och duschad känner jag mig som ny.

Tänkte på det i dag, när man bara lallar runt en hel dag så blir man helt förslappad och tappar initiativförmågan. Dessutom blir jag brutalt trött av det. Somnade till och med på soffan på eftermiddagen medan Stella tittade på Lotta. Jag kände mig som en påse skit tillslut. Tur att jag tog den där promenaden...

I morgon ska Stella få vara med sina fina farmor och jag är tillbaka på kontoret.

Vad tycker ni om att VAB:a?

VAB-dag

Vaknade i natt av en mycket varm liten tjej som kröp upp i min famn. Så i dag är den här redaktören hemma med vård av sjukt barn. Jag tycker att det är mysigt att vara hemma, men har som många andra mycket att göra på jobbet. I mitt fall handlar det om att det inte blir någon tidning om jag är hemma. Och det går ju inte. Får jobba lite medan hon sover.

Det här är första gången på typ ett år som Stella har feber. Ungen är aldrig riktigt sjuk. Nån gång under hösten har hon varit lite snorig, men då har hon fått vara hemma en dag och vilat och vips så försvinner det. Jag tycker nämligen att sjuka barn ska vara hemma från dagis, även om de bara är lite sjuka. Tempot på dagis lämpar sig inte för småkrassliga barn. Jag tror att man får igen det på att barnen inte blir riktigt sjuka.

Det verkar som att Stella brås på sina päron. Varken Stefan eller jag är nämligen särskilt sjuka av oss. Ungen har haft feber max fyra gånger i sitt liv, det måste vara en ganska bra siffra för en två och ett halvt-åring.

Jag hjärta kettlebells

Så var det då äntligen dags. För kettlebells. Har varit toksugen på det länge och förväntan var befogad. Så. Himla. Kul.

Jag gillar träning där man kan skotta på utav bara helvete, helst utan koreografi och tjafs. Och det är precis vad kettlebells handlar om. Svänga klot tills man tuppar av, typ. Bästabästa är också är det är styrka kombinerat med flås, och att det var högt tempo. Trots att jag går på ett annat gym kommer jag vänstra lite på Mora träningscenter som än så länge är de enda som erbjuder kettlebells i Mora.

Det kanske är kettlebells som är nyckeln till min sommarkropp?

Har ni testat?

Vill ha bakslag

Förvisso tycker jag att det var underbart med vårvädret förra veckan. Och visst är den en jädra känsla när vinterkappan och stövlar byts mot tunnare varianter. Och när de sopade trottoaren här utanför i fredags mös jag. Och när det var 12 + och sol när jag åkte hem så mådde jag riktigt bra. Men, jag vill ha mer vinter. Så ett bakslag tack! Detta för att det är betydligt mer trevligt att fira påsk i Mora om det är snö. Skid-, pulk- och skoteråkning blir nämligen svårt på bar backe.

Så, väderguden, skicka ner ett lass snö så att vi slipper den här sorgliga, leriga och sandiga backen. Jag vill sitta i en snödriva och sola nosen och lyssna på takdropp i påsk. Ok?

Brastart

Det var länge sedan jag vaknade så utvilad en måndag. Lyckades med uppdraget att ladda energi. Att måndagen dessutom bjuder på sovmorgon och morgonmys med Stella känns som bästa tänkbara start på veckan. Jag ska testa kettlebells för jobbets räkning i kväll. Jag får alltså sovmorgon för att ikväll träna på arbetstid. Lite för bra för att vara sant faktiskt. Mitt jobb har många fördelar och den största av dem är flexibiliteten.

Börjar dagen med proteinrik frukost. Två vändstekta ägg och en liten skål med hallon och kesella. Gott! Hur får ni till nyttiga frukostar?



Den lilla söta har varit en fröjd i helgen. Vi har mest myst runt och i går firade vi hennes kusin Nils som snart fyller ett (men som bor i Gbg och kommer att vara där på sin födelsedag). Stella ställde upp som paketöppnerska och jag tror att hon tycker att det är roligare att öppna än det som faktiskt finns i. Precis som sin mor så är hon förtjust i sina solisar. De finns i en ficka i bilen och lyser solen sätter hon på sig dem själv.

Rosa helikopter och LED-belysning

Så jädrans bra lördagsmorgon med hela lilla familjen. Äntligen har spotify flyttat in i det Jemthanska hemmet. Detta sedan maken tyckte att det blev på tok för dyrt att köpa all musik på iTunes. Nu lyssnar vi på Sean Banan, Rosa helikopter (kommer ni ihåg den gamla klassikern?), Fronda och lite annat barnvänligt. Allt med Isis frustrerande löp-bräkande i bakgrunden. Ska bli skönt med tystnad.

Dagens första på agendan är att bege oss till Sollerön för att besöka ett hem som har LED-spottar. Gissa vem som bestämt aktivitet? Nåja, LED är framtiden och med tanke på min mans spotlights-missbruk så kan vi spara en hel del el på att byta till LED och sätta in det från början i källaren. Visste ni att traditionell belysning, som lysrör och vanliga spotlights kommer att vara förbjudna från och med 2017 enligt EU-direktiv. Skrev nyss en omfattande artikel om LED så jag känner mig ovanligt påläst. Tidigare har LED gett ett ganska obehagligt sken men utvecklingen går framåt. Forskare menar också att LED ger ett mer naturligt ljus och till och med funkar mot stafylokocker. Att införa LED på till exempel förskolor skulle framledes kunna ta död på en del förkylningsbakterier. Fantastiskt.

Nog om LED. Nu ska jag sätta på ansiktet och få iväg den här familjen.

TGIF

Thank God It´s Friday.

Det händer alltid mycket runt mig. Saker jag skapar själv och saker jag slängs in i. Jag älskar att ha det så. Men när det varit nåt varje helg, som under den senaste månaden, så finns det inget jag ser fram emot som en lugn hemmahelg. Inget jobb, inga middagar, inga fester, inga high heels, ingen klänning och inga trötta dagar. Nej i helgen ska jag bara vara med min familj. Pyssla lite hemma, träna, laga god mat, sova mycket och samla energi. Jag har till och med tackat nej till en av mina bästa vänners födelsedagsfest, då fattar ni säkert.

Körde Stella till dagis, kollade av nattens mejlskörd, skrev lite på en artikel och ska nu lämna hemmet för ett kul jobb. Det blir en bra dag i dag - solisar på!

Gastro nord

I dag bokade jag och Majsan en Stockholmsresa på tu man hand. Det har vi tänkt göra länge, bara vi två; goda middagar, gott vin och förmodligen lite sväng om. I dag kom vi på att det är Gastro nord, Norra Europas största fackmässa för hotell, restaurang och storkök och då blev det givet när vi ska åka till huvudstaden. 27 april och jag har redan nu pirrlängt. Matnörden i mig har länge velat gå på den här mässan och för Maria som restaurangägare är det ju perfekt.

Är det inte helt underbart att ha saker att se fram emot? :)

Torsdag på topp

Jag har alltid älskat torsdagar. Så även denna. Har varit en redig fikadag då jag fikat med samtliga intervjuobjekt samt även hunnit med en lunch med Karin och en eftermiddagsfika med Maria. En redigt social dag. Och det gillar jag ju.

Dock dras jag med den värsta träningsvärken i mannaminne. Den liknar inget jag tidigare varit med om. Fick till och med ta smärtlindrande i morse och det är inget som tillhört vanligheterna att jag knaprar såna piller. Hade egentligen tänkt prova kettlebells i dag men eftersom jag inte kan få på mig jackan själv och knappt sätta mig på toaletten utan hjälp så får det vänta till på måndag. Det blir en vilodag helt enkelt.

I går hade jag och Stella tjejkväll hemma. Vi lagade god mat och det är så roligt att ha med min lilla hjälpreda i köket. Hon har lärt sig att duka, vilket ju är himla praktiskt. Vi lagade lax som vänts i mandelmjöl innan stekning samt en varm sallad på färska sockerärtor och dito hericot verts som vänts i smör, citron och flingsalt. Nyttigt, enkelt och gott. Stella kör inte carbfree som sin mor så hon fick potatisstomp till.



Hittade några bilder från helgen. Suddiga sådana. Och det var väl lite så helgen var, kanske. När jag och Ida gick loss i nya Gränby centrum hittade Stefan och Hasse sin dröm-Ica. Ett kvantum med bar inuti. Så medan vi shoppade charkuterier och ost så drack de öl. Stefan utbrast "Man fick till och med dra Ica-kortet när man köpte öl" och var alldeles lycklig.



Fina svägerskan Ida och jag på Flurran.



Efter hallonshot i utebaren på BJ förevigades dessa miner till efterlevande.



Ett av inköpen i Stockholmsstaden var ett riktigt knallrosa läppstift som jag smetade på till lördagskvällens festligheter, hiss eller diss?



Nu ska jag snart göra kväller. Det blir fint det.

Positiv värk

I bästa Sofia Jemthans-stil kör jag nu så det ryker. Bodypump i går och core i dag på lunchen. Det var också helt nödvändigt att köra i dag med för att mjuka upp min arma lekamen. Det är ju en positiv värk, det här med träningsvärk. Fast just nu är det lite jobbigt att röra sig.

Efter en fetaostomelett är jag redo för eftermiddagen. Bring it on!

"Mamma, det luktar kaffe i mitt hus"

Har lust att skjuta den löpande katthonan. Nej, det vill jag så klart inte men hennes ylande är det mest enerverande man kan utsättas för. Tackar gudarna för våra tre våningar. Så på natten sover vi längst upp, och hon får vara längst ner i källarvåningen. Ändå ylar hon så att jag vaknar... och då ska tilläggas att jag inte ens vaknar av klockor och telefoner. Är bra sugen på att slöppa ut henne och låta naturen ha sin gång. Men, jag vill ha renrasiga ragdolls denna gång så jag inväntar lämplig hane.

Efter att Stella och jag fått på oss morgonrockarna och jag satt på kaffemaskinen utbrister tvååringen glatt "mamma, det luktar kaffe i mitt hus". Älskar det där lilla ordförrådet.

Ska slippa vassen

Först och främst: Fan vilka fina läsare jag har, som en underbar kontrast till skithögarna.

Trott eller ej, men dagens första träningspass på mycket länge var inte föranlett av den där elaka kommentaren jag skrev om tidigare. Nej, det där första träningspasset på länge har varit planerat en längre tid. Inte bara blivit av, ni vet.

Jag är redigt trött på att jag tappat bort min karaktär. För det är tyvärr vad några kilos övervikt är. Brist på karaktär. För så mycket kost- och näringslära jag läst i mina dar så vet jag precis vad jag ska äta. Och inte. Jag vet precis hur jag ska träna också. Så jag har inget att skylla på. Inget alls.

Att sätta upp mål handlar om att göra det på ett realistiskt sätt. Samt att hitta fällorna som gör att det inte falerar. I mitt fall handlar det, förutom en tillfällig karaktärssvacka, om att jag är på tok för förtjust i god mat samt att jag inte prioriterat motion. Det handlar också om att sluta vara missnöjd och inte skjuta på problemet. Nu är det andra bullar för i sommar ska jag inte bada i vassen.

Ett annat problem är att hitta tiden. Som småbarnsmamma med aktiv make är det ofta tiden som hakar upp det hela när det gäller träningen. Jag är nämligen inte en sån som kan lämna bort min dotter flera kvällar i veckan, helst när hon går på dagis fyra dagar i veckan. Jag skaffade inte barn för att nån annan ska ta hand om det. Därför handlar det återigen om att vara realistisk, det vill säga att jag inte kan träna flera kvällar i veckan. Däremot ett par, samt försöka få till det på lunchen.

Ett annan nog så viktig insikt är att kroppen aldrig blir exakt vad den var innan graviditeten. Helst inte när man hade en mage i min kaliber. Men, återigen, det är ingen undanflykt. Bara att köra på.

Hur resonerar ni när det gäller träning och mål om att lätta några kilo?

Elakt

Nackdelen med bloggvärlden är ju alla fegisar, missnöjda med sitt eget liv och sitter bakom sina skärmar och tar ut sin eget skit på andra. De vågar skriva kommentarer de aldrig i hela världen skulle våga säga face to face. En stark, nöjd och välmående människa skulle nämligen inte ens komma på tanken att göra något sånt.

Jag började skriva igen för en vecka sedan. Inte en endaste liten person av de som läser har kommenterat. Utom en. Och det är just en sån där feg liten rackare. Se själva under inlägget VM i fula miner. Denne skriver www.viktvaktarna.se. Jag tar det så klart som en hint om att jag borde gå ner i vikt. Och det kanske jag borde, men det är inte vad det här handlar om. För det handlar om just det jag beskrivit inledningsvis och det som komma skall.

Eftersom jag i många år jobbat med min självkänsla, som tyvärr inte är den bästa alla gånger och handlar främst om en sak - mitt förhållande till min kropp - så skulle jag ljuga om jag sa att jag inte påverkades av kommentarer som den. För det gör jag. Den där personen med bristande självkänsla kände ett litet stick i magen. Som tur är har jag en massa andra områden där min självkänsla är god och som jag får styrka av. Det som gör mig mer ledsen är att det finns andra som dagligen får en massa glåpord, på nätet eller i verkligheten, och som har dålig självkänsla rakt igenom. De kanske inte har det där andra som de kan må bra av.

Jag tycker att ni som levererar skit till höger och vänster ska se er om i er egen kammare. Jag lovar, skiten sitter egentligen där.

Länge leve Långlet

Helgen. Herre, säger jag bara. Fredagen innehöll roligt bilåkande, pata negra, champagne, drinkar, BJ- och Flustrethäng, bardiskdans, taxisjungande och lite till. G a l e t! Det var tre trötta krakar som vaknade upp i Luddes och Idas lägenhet och försökte hämta kraft till lördagen. Sol, flanering och shopping på stan blev kul inflyttningsfest. Söndag, solig promenad i Sumpan, pizza, Ikea och hemfärd.

Lika roligt det är att åka iväg, lika roligt är det att komma hem. Att bo i Långlet, att ha mitt liv i Mora med allt vad det innebär, är allt jag vill ha. Storstan är lagom i just en helg.

För andra gången i sitt liv sov Stella borta två nätter i rad. Som vanligt gjorde det henne inget alls. Och som vanligt så var det jobbigast för mig/oss. Att komma hem till den här slår alla känslor i hela världen.



I går hade jag mycket strategiskt tagit ledigt. Var på redigt vara nära-humör och som tur var Stella det också. Det var inte många minuter av gårdagen då vi inte hade kroppskontakt. Vi läste böcker, la pärlplattor, kramades, lagade mat, kramades ännu mer och kollade på Lotta på Bråkmakargatan. Jag älskar de dagarna då jag kan ge henne absolut all tid och bara vara nära.

I dag är det nya tag på jobbet. Riktigt kul! Ute skiner solen och jag mår bra.

Kramar ur

Fredagsmornar på bygatan 17 är svårslagna. Jag är fortfarande ledig en dag i veckan, oftast i alla fall, och det är min och Stellas dag. Vi tar gärna sovmorgon, för som tur är har den här morgontrötta mamman fått en lika morgontrött dotter som får dras upp ur sängen för att hinna till dagis till klockan nio. I dag blev det bara sovis till halv åtta. Då tyckte nämligen familjens tredje tjej, Isis, att det var dags att väcka sina mattar genom att ställa sig bredvid oss på kudden och pipa och kurra som en maskin.

Varje fredagsmorgon följs av lååångfrukost och gärna en Astrid Lindgren-film. Det här är enda dagen på veckan som Stella får se teve på morgonen, det hämmar nämligen kreativiteten och upptäckarlusten att matas med stimulans från en teve direkt när man vaknar. Men på fredagar är det ok.



I dag kramar jag ur ännu mer av vår fredagsmorgon. Snart kommer nämligen mormor och morfar och hämtar upp min lilla skatt för avfärd mot Venjan. Men innan dess väntar bad, packning och ännu mer mys. Love it!

Fantastiska kvinnor!

I dag är det internationella kvinnodagen. Vilket fantastiskt tillfälle att hylla alla fantastiska kvinnor.

Jag har en hel drös med kvinnor som har en stor plats i mitt hjärta.

Mamma, världens bästa mamma och förebild.



Maria, älskade Maria. Min bästis. Det finns ingen som jag kan prata med som min fina Majsan och inte heller någon som jag har så roligt med. Denna kvinna är verkligen en kvinna av rang. Hon driver två företag, har tusen järn i elden, tre barn och dessutom en massa energi över till mig.



Matilda, min stilsäkra och kloka pärla. Dessutom den enda av mina väninnor som delar mitt stora intresse: mat!



Emelie, min galna böna som hängt med längst av de som är mig närmast.



Malin, det lockiga yrvädret från älvdalsskogen. Inga kan surra som vi!



Och Karin, min fina Lidingödonna som sätter färg på mitt liv.



En liten hyllning till några av de fantastiska kvinnor som finns i mitt liv. Jag älskar er!

VM i fula miner

Hittade ett bildspel på DD:s hemsida från Kockduellen förra tisdagen.

Konstaterar att jag slår nåt slags rekord i att se konstigt ut på bild. På en bild ser jag dessutom svettig ut.

Men kul var det!

Kolla här!

Staden i mitt hjärta

Har pirr och längt inuti. I morgon bär det av mot Uppland, nämligen. Vi börjar helgen i Uppsala, med övernattning hos lillebror och Ida. Känns alltid lite extra i Uppsala, min gamla hemstad mellan 1999 och 2005. Sex fantastiska år då det hände massor. Gymnasium, universitet, krogjobb, mina första stapplande steg som journalist, många vänner och bekanta, lyckliga och mindre lyckliga kärleksrelationer. Det var i Uppsala jag blev vuxen.. även fast jag kanske inte alltid betedde mig särskilt vuxen. Uppsala är ungdomens stad, så även för mig.

Middag och utgång på mina älskade gamla stammisställen. Kan mycket väl bli en liknande bild som denna. Här är dock Jonas med, men han bor i Stockholm och dit åker vi lördag fm.



I hufvudstaden planerar jag att flanera, shoppa, känna lite storstadspuls och förhoppningsvis inviga uteserveringssäsongen. Det blir förhoppingsvis även en del möten med personer som har en särskild plats i mitt hjärta.

Lördagen avslutas med inflyttnings- och examensfest i Bromma hos Benny och Carro.

Kan bli kul det här, enda minuset är väl att det ska bli jobbigt att vara borta från Stella en helg. För mamman alltså. Själv blir hon snarare glad om hon ska sova borta och har tjatat hål i huvudet på mig om "mommo", "moffa" och "ördagsgooodiiis". Tänk vad skönt att man har det så ändå, att barnet verkligen vill till sina mor- och farföräldrar.

Prinsessan Stella

Laddade över den senaste tidens iPhone-bilder till Mac-burken. Jag konstaterar att bilderna i första hand är på Stella och i andra hand på hennes mamma som försöker göra en snyggmin. Alla har en snyggmin, den man drar till med när man tar bild på sig själv. Det är så himla roligt det där, för man känner verkligen igen sina vänner och bekantas snyggminer. Min känner jag väldigt väl igen.

Prinsessan Stella har blivit två år och fyra månader. Hur gick det till? Numer är hon definitivt ingen bebis längre - utan en liten tjej med massor av känslor, åsikter och tankar om livet. Det är så himla roligt nu. I alla fall nästan jämt. För solstrålen har nått sin första riktiga utvecklingsfas, i alla fall den första då föräldrarna stöter på patrull. Den lilla rara, jämt nöjda, snälla och harmlösa bebisen har blivit en tjej med vilja. På ett sätt gillar jag det, för finns det nåt värre än mesiga tjejer? Men när hon för femtielfte gången inte vill sätta på sig kläderna på morgonen, vägrar att sitta fastspänd i bilen eller promt ska ha lördagsgodis innan frukost på en vardag, då kan jag hålla mig för skratt. Som tur är väger de bra stunderna upp. Och när hon kryper upp i min famn och säger "Mamma, jag älskar dig", då blir det så mycket känslor att bägaren rinner över. Eller i alla fall tårarna.

I helgen var min absolut äldsta vän Jonas på besök. Stella tog tillfället i akt att föreslå muffinsbak.


Hon har fått smak på friluftslivet och blev alldeles tossig när hennes pappa kom hem med en ny skoter i torsdags. På den åker hon gärna. Här grillar vi korv på Lädesjön.




Bad är en annan favorit. I Thailand badade vi vuxna i skift.



Mer skoteråkning. Denna gång i pulkan efter farfars skoter på Tjejvasan.



Och så en kläddiskussion. I morse faktiskt. Stella plockade ner sin fantastiska tylldröm till dopklänning och skulle ha den till dagis. Denna gång blev det en endast en verbal kamp utan tårar och dopklänningen hängdes tillbaka.

Vasaloppet 2013?

Varje år, utom det år då jag var nygravid eller det efter då jag var relativt nyförlöst, har jag och Stefan sagt följande mening till varandra: nästa år åker vi. Detta så klart för att vi ofta har lite ont i skallen, eller andra bakisåkommor på vasaloppssöndagen.

I förrgår när vi sa de orden hade de mer substans. Så kanske blir det Vasaloppet 2013? Jag gillar utmaningar. Jag gillar mål. Jag gillar att slå ur underläge. Jag gillar att tävla, mot mig själv och andra.

Det känns som om man måste ha åkt en gång. När man bor där vi bor, liksom.

Men, istället för Vasalopp i år så blev det en del tältning. Det har jag sett några fyndiga skriva om deras besök i mässtältets restaurangdel. Tältning, lite kul faktiskt. För min del blev det tältning i tisdags då jag var med i juryn när Kocklandslaget mötte ett lokalt dreamteam i en kockduell. Jag var där i torsdag en sväng, efter en god middag på Strand och jag var där i lördags efter en liten sammankomst på bygatan 17. Hos oss, alltså. Det var mitt bidrag till tältningen i år.

Jag har förresten känt ett sug efter bloggen den senaste tiden. Eller snarare över att få skriva ur mig lite. Vem vet, det kanske blir fler än ett inlägg i kvartalet? :)