Lille Wilbär

Jävlarns vilket pressuppbåd det var i Grönklitt i dag. Inte varje dag man konkurrerar fotoplats med de internationella bildbyråerna. Som vanligt när de är många hyenor, alltså fotografer och reportrar (jag räknar mig inte till dem), på samma ställe så är det inte helt konfliktfritt. Jag är cool och lugn med fick tillsammans med många andra frispel på en brud som hela tiden gick framför alla andras objektiv. Slinka!

Det var en häftig anläggning men den största behållningen var så klart att se Wilbär och Ewa, isbjörnarna. Medan resten trängdes vid amfiteatern där invigningen var hälsade jag på Wilbär som tog sig en simtur i sin egen sjö. Så. Fin.



Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder, heter det ju. Och jo, jag hade dåliga kläder. I alla fall för ändamålet djurparksinvigning i snålblåst och några få plusgrader. Brrr. Sen kom regnet men då haffade jag en prärievagn till parkeringen och åkte hem. Ja, eller till kontoret. Väl hemma på riktigt sov jag middag. Skönaste.

Det mest ljuvliga är att jag nu känner min lilla bebis på riktigt. Jag har tyckt mig känna lite sprattel i ett par veckor men nu känner jag verkligen hur den rör sig. Tydligen skulle det ta lite längre tid eftersom h*n ligger i framvägg men nu känner jag. Det är magiskt. Och det är, precis som ultraljudet visade, en livlig krabat. Nu känner jag om den är vaken eller inte, eller det känns som om jag känner det i alla fall. H*n reagerar på musik också, drar jag på bilstereon så sprattlar h*n som sjutton. I love it. Just nu känns det helt underbart att vara gravid och hormondalarna har försvunnit nästan helt de senaste dagarna, till min (och framförallt Stefans) stora glädje.

Nepp, nu ska jag se white trash-Färjan och så jobba lite. Dessa kortveckor gör att jag inte hinner med!