Ledsamt

Jag kan inte med döden. Fy fan för döden. Bara jag tänker på att jag ska dö någon gång så får jag nästan panikångest. När döden kom nära, men ändå inte, i helgen så påverkade det mig. Påverkar mig.

Fredagskvällen i Sthlm började mycket bra med vin hemma hos Emelie. Martin och hans trevliga donna Emma kom över och vi åkte till Matkultur på söder dr vi fick riktigt god mat. Vidare blev det 54 vid medis och fria drinkar hos vår gamla gymnasiepolare Jonas. Det var väl där ungefär samtliga (jag, Martin och Emelie) tappade vårt omdöme. Vidare till Gamla stan där det spårade rejält.

Vi vaknar klockan 10 på lördagsmorgonen, trots att vi båda ställt klockan på 06.30 för att Emelie ska upp och jobba. Panik, kaos, katastrof. Emelie jobbar som personlig assistent och ringer till jobbet som meddelar att de fixat ersättare. Frid och fröjd och vi åker in till stan och käkar med Pyran. Panikfixar en present till Linneá som vi ska på fest till på kvällen. Precis innan min barndomsbästis Jonas ska skjutsa oss till Södertälje, där festen äger rum, ringer Emelies telefon. Killen som hon varit personlig assistent åt i tre år har dött.

Av förståeliga skäl blev det inte direkt full rulle på lördagskvällen, trots mycket trevlig tjejfest hos Linneá. Emelie och jag grät i skift när tjejerna gick ut. Linnéa kom tillbaka och joinade oss efter bara 45 minuter på krogen och för en sekund kändes det som när vi var 15 bast. Nästan.

Fortfarande ledsamt på söndagen och jag längtade bara hem. Obeskrivbar känsla att få krypa upp i Stefans trygga famn. Tyvärr fick han ov att åka - igen - klockan fem igår morse. När jag kom till jobbet låg det en bukett blommor och två ljus på trappen till redaktionen. Där låg också ett kort. Jag läste och började gråta - igen. För 11 år sedan utspelade sig ett gisslandrama i Mora då en kvinna blev ihjälskjuten av sin man i deras butik. Den butiken är numera vår redaktion. I brevet stod det såna saker som man börjar gråta av, för det var från kvinnans barn. Då brast det för mig. Har mått skit.

Vad vore livet utan snälla, varma, omtänksamma och bästa föräldrar? Mamma kom hit på eftermiddagen igår och hon och pappa tvingade sen mig hem till dem. Likadant idag. Mamma tog med mig på shoppingtur, middag och nu slöar vi i min soffa. Gud vad jag behöver mina föräldrar när jag mår dåligt. Tack för att ni finns.

Bilder från helgen kommer inom sinom tid.