På fredag har vi någon slags reunion på guc, min gamla gymnasieskola. Det ska bli minst sagt roligt. Först ska vi mingla på skolan och sen blir det fest med gamla klassisar. När jag tänker på att jag ska tillbaka till mitt gamla liv så är det med blandade känslor. Jag saknar inte mitt Uppsala-liv så mycket men jag saknar många människor därifrån. Ibland känns det som om jag har det mesta av mitt liv därnere, fortfarande. Trots att jag kommer häruppifrån från början, så att säga.
De flesta av de som jag tycker att det är absolut roligast att umgås med bor inte här. Det är sorgligt. Det är dock dags för mig att face:a att det aldrig kommer att bli som det var. Man växer ifrån varandra, antar jag. Tydligen gör geografiska avstånd också att det man trodde var äkta inte kanske är det. Jag är ingen människa som brukar sura över att mina vänner inte hör av sig. Är man riktiga vänner så gör det inget om man inte pratar på veckor, kanske månader. Det är ändå samma sak sen när man väl pratar. Tidigare har jag klassat några få som mina absolut bästa vänner. Men jag vet inte om det är så längre. Det kanske låter konstigt men jag har bara en "bästis" och det är Stefan. Så vill jag också att det ska vara. De andra, f.d "bästisarna" är numer kompisar. Vissa knappt det. Ibland kan jag bli lite ledsen över att den enda som pallrat sig upp till Mora sen jag flyttade hit är Emelia. Den enda.
Fenomenet bästis tycker jag är uttjatat och ganska töntigt, speciellt om det används av folk över 20 år. Om jag skulle ha någon som jag skulle kalla "bästis" så skulle jag vara extremt lojal mot den personen och dela alla hemligheter. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin haft en sådan relation. Faktum är att jag inte tror att de finns överhuvudtaget?
1 kommentar:
Vadå den enda???? Jag flyttade ju i princip till Mora. Iaf nästan Mora. Och bara över en sommar...men ändå!
Skicka en kommentar