Världens roligaste Alex.

Det finns faktiskt ingen som Alex. Hon ringde mig igår och bubblade av skratt. Anledning: hon skrev en krönika om mig. Jag skrattade också och undrade vad nu denna kan tänkas innehålla. Idag nådde krönikan min inkorg. Och som jag skrattade. Som Stefan Skrattade. Som Johnny skrattade. Som Sune skrattade. Som Mia skrattade. Som Per skrattade. Ja, alla skrattade gott.

I morgon hoppas jag att Norrland skrattar gott. Krönikan kommer nämligen att publiceras i Norrbottens-Kuriren i morgon, lördag. När den väl är publicerade ska jag fråga om jag får lägga ut den här.

Nån dag när jag har tid ska jag skriva om Alex. För om jag har roliga, skrivbara, saker i bagaget så är det inget mot vad Alex har. Shit, nu saknar jag henne mer än någonsin. Ganska fascinerande ändå, att man kan ha en så nära vän så långt bort. Som man dessutom aldrig träffar. Senast vi träffades var i december. 2005. Stor katastrof. Men varje gång vi ses så känns det (för att använda en riktig kliché) som igår.

Nu ska jag åka hem och fira helg. Och dricka vin. Rödvinet på fredagar sitter riktigt fint.