Man är sannerligen inte van vid att vara ensam hemma. Känns liksom busigt. Det verkar även Ramses tycka som just nu rullar in sig själv i min renkalvsfäll i den värsta djungelsjukan.
Det har varit en bra dag. Jag stack till Älvis och Malin. Vi skulle ha en loppisdag men dessvärre var alla loppisar stängda just i dag. Så vi åt lunch och snackade en massa, i vanlig ordning, innan jag åkte hemöver igen.
Bioförslag fanns i afton men jag kände helt enkelt för att bara vara hemma ensam. Njuta av tystnaden. Av att göra bara det som faller mig in, utan att ta hänsyn till någon. Bebisen har varit alldeles fantastiskt aktiv nu på kvällskvisten och jag känner så väl hur den rör sig och buffar man lite så buffar h*n tillbaka. Det är verkligen magiskt. Så magiskt att jag faktiskt fick tårar i ögonen. Jag undrar hur mycket kärlek man kan känna för någon som man aldrig träffat. Är förresten i vecka 30 nu. Det står inte på förrän vi får träffa den lilla. Längtan har sedan sista januari fått en helt ny innebörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar