Den allra sista dagen

I dag är det en ganska vemodig dag. Det är den allra sista dagen på semestern. På måndag börjar vi jobba igen. Jag vill verkligen inte. Men, det gäller att se det positivt och inse att det bara är fem heltidsveckor kvar innan mammaledigheten. Därefter arbetar jag halvtid två veckor för att sedan gå hem helt. Om någon sagt till mig för ett år sedan att jag inte skulle jobba på ett år så hade jag fnyst. Nu tycker jag att det ska bli det mysigaste ever. Jag och lill*n hemma ett helt år - underbart.

Den här veckan har varit både bra och dålig. I tisdags åkte vi med svärföräldrarna till Venjan. Det känns konstigt, på ett positivt sätt, att komma dit nu när utbyggnaden är klar. Mitt Venjan som jag tillbringat varje sommar sedan jag föddes. Nu har stugan verkligen fått sig ett lyft. Och bara en sån sak som att man kan duscha och gå på toaletten. Lyx! (Det ärver vi gärna sen, hehe).

Bjuckar på några bilder.








I onsdags hade jag lyssnat till kompressorn till spikpistolen (som saknar ljuddämpare och låter nå för jävulskt), sågen och massa annat buller i tre dagar. Dessutom med en sambo som inte kan sitta still en sekund för alla "ska bara" rörande bygget. Varken jag eller gravidpsyket orkade en sekund till och åkte därför tillbaka till Venjan. Det bästa jag gjort på mycket länge. Det var så skönt att det var tyst, att ingen stressade, att ingen "skulle bara" och så vidare. Det var lugn och skön semester helt enkelt.
Efter att jag vilat upp mig ett dygn så styrde mamma och jag mot svampskogen. Lite väl optimistiska var vi nog, för om ett par veckor är det nog skördeläge på alla ljuvliga gula kantareller. Vi lyckades dock hitta några tidiga exemplar som fick följa med hem till stekpannan.




Jag gjorde en himmelsk sås där kantarellerna fick sällis av schalottenlök, vitlök, smör, dijonsenap, viltfond och grädde. Serverades med grillat och ugnsbakad färskpotatis. Jävligt gott!

I dag ska jag nog göra så lite som möjligt.