Om

I går vaknade jag med ont i magen och blev så klart rädd. Efter att ha jämrat mig en timme gick jag upp och det blev bättre men spände ändå ordentligt. Man blir så klart orolig och jag ringde MVC. De sa att jag skulle ringa förlossning, som i sin tur sa att jag skulle ringa gyn. Efter att ha lämnat mitt nummer ringer gyn upp efter två timmar. Tänk vad som hade kunnat hända på två timmar.. Nåja, gyn ber mig komma upp. Eftersom Stefan är borta och jobbar så får mamma följa med.

Till den här historien hör att mina föräldrar förlorade min storasyster, född 1981, efter födseln. Hon dog av en infektion eftersom hon inte hade några antikroppar mot en viss sorts streptokocker, något om man inte visste så mycket om på den tiden. När jag föddes, däremot, var det så klart ett himla pådrag på Karolinska och mamma fick bland annat äta antibiotika från den graviditetsvecka som jag beräknades klara utanför livmodern. När mamma sen skulle få Ludde hade vi flyttat till Dalarna men då, för 21 år sedan, var det ingen som förstod allvaret vid Mora Lasarett. Man trodde väl att det hänt lite på 21 år...

Redan vid mitt första samtal med MVC så berättade jag utförligt den här historien, om varför min syster dog och om pådraget när vi sen skulle födas. Barnmorska 1 nonchalerade det, Barnmorska 2 gjorde detsamma, läkare 1 och 2 likaså och till sist specialistmödravården. Det är alltså en kombination av ett angrepp av de här streptokockerna samt ett nedsatt immunförsvar mot dem som är farlig. Jag har hela tiden när jag berättat om det fått intrycket att de inte fattar vad jag snackar om men tänkt att de vet väl bäst, de jobbar ju med det här. Tillslut gick läkaren på specialist med på att det skulle göras två odlingar i vecka 28 och 36 för att se om jag har några angrepp av streptokocker. Jag försökte förklara att de även måste kolla mitt immunförsvar mot dem, men det var det ingen som ville lyssna på.

Så i går fick jag i går komma till en polsk kvinnlig läkare. Hon kontrollerade först att jag och barnet mådde bra genom ultraljud och lill*n mådde hur bra som helst. Eftersom mamma var med så berättade hon och jag - åtrigen - storyn. Så tittade den polska doktorn allvarligt på mig och viskade "Men varför har du inte berättat om det här tidigare". Eh, vad ska man svara på det? Jag berättade om alla gånger jag berättat och hon såg på riktigt skrämd ut över att ingen reagerat. Hon bedyrade också att hon skulle göra allt för att ta reda på hur de ska kontrollera mig och barnet under resten av graviditeten och erkände därmed att det inte fanns någon kunskap om det här på Mora lasarett. Vidare så skrev hon ut medicinering redan innan provsvaren kommer, det säger väl en del om allvaret i det hela.

Den smärta jag kände igår kan vara föranledd av en urinvägsinfektion som i sin tur kan vara ett tecken på att jag har de otäcka streptokocker som kan vara livsfarliga för mitt barn i magen. Det var dem min syster dog av eftersom hon inte hade någon immunförsvar mot dem, något som är väldigt ärftligt (vilket jag påtalat). Därför finns det alltså en stor sannolikhet att inte jag heller har de antikroppar som behövs vilket gör situationen livsfarlig för vårt barn. DET borde någon ha tagit på allvar för länge sedan och kontrollerat.

Om jag inte fått ont i magen i går. Om jag inte hade kommit till just den läkaren. Om jag inte själv eller med hjälp av mamma hade fått henne att förstå vad det var vi pratade om. Om det nu är så att jag har den farliga kombinationen av streptokocker och inga antikroppar mot dem. Om de i såna fall inte satt in medicinering. OM. Det ska inte finnas såna här om inom svensk sjukvård 2009.

Har i dag lämnat prover för analys och väntar nu på att läkaren ska ta reda på hur de ska testa mig ytterligare. Är rejält skärrad fortfarande och undrar hur man någonsin ska kunna lita på sjukvården. Jag har hört massa gott om Moras mödra- och förlossningsvård. Men jag har hört lika mycket negativt faktiskt. Kanske är synd att vi inte ska få i sommar så att jag hade fått åka till Falun.