I´m blue

Först och främst; tack för de fina och kloka kommentarerna till det förra inlägget!

I dag är det en skitdag på många sett. Det har regnat i princip hela dagen och jag är riktigt hormonsur/less/arg/orkeslös. Dessutom har någon varit snäll och skänkt mig huvudvärken from hell så jag kan i princip inte göra annat än att ligga ner. Tur att jag har någon form av planeringsdag i dag och kunde således göra en del jobb hemifrån.

När jag ändå har börjat spy galla över mödravården så kan jag ju dela med mig med fler erfarenheter. Om när vi skulle skrivas in. Eftersom jag visste i typ vecka två att jag var gravid så ringde jag i ett tidigt skede och bokade tid för inskrivning. Många, långa veckor senare var vi förväntansfulla inför vårt första besök på MVC. Stefan hade tagit ledigt till och med. Så på morgonen så ringer BM och säger att vi inte kan komma i dag. Besvikelsen sköljde som en våg över båda oss. BM förklarade att hon skulle avliva sin hund (som om hon måste berätta det) och grät i princip i luren. Jag, som redan innan var ganska labil, tyckte att det var väldigt oprofessionellt och kände faktiskt obehag. Så frågade jag om jag inte kunde få komma till någon annan BM eftersom vi så gärna ville komma dit (och eftersom Stefan inte kunde följa med någon annan dag). Det fanns det inte, förklarade BM. När hon hörde min besvikelse över det så sa hon tillslut med gråtmild röst: "ja okej då, ni får väl komma i dag då men ni får skylla er själva om ni får en barnmorska som bara gråter hela tiden". Eh, precis vad man vill höra som förstagångsföräldrar. Då blev jag alldeles ledsen och fick dåligt samvete och sa att vi inte behövde komma. "Jo, kom ni", sa BM och avslutade samtalet.

Det kändes rent ut sagt för jävligt att åka till MVC den där dagen. Vi fick en annan BM. Hon hämtade mig i väntrummet, tog i hand men såg inte ens på Stefan, än mindre tog i hand. I undersökningrummet förklarade jag min sjukhusfobi och hur nervös jag var eftersom jag visste att besöket innefattade ett blodprov. Det brydde sig BM inte om, hon brydde sig inte ens om att stänga dörren ut till väntrummet så att inte alla andra skulle höra vårt samtal. Under hela besöket upplevde vi att vi var jobbiga som ville komma dit och det kändes inte alls bra. När det var blodprovsdags förklarade jag att jag alltid svimmar, men det igonerarde hon till jag blev arg. Motvilligt lät hon mig få ligga ner innan hon tillslut tog provet.

Efter ett par veckor skulle jag till MVC:s läkare för att ta cellprov på livmodern. Jag förklarade, återigen, att jag tycker att det är läskigt men hon bara tryckte upp det där jävla instrumentet i mig. Och hon klämde på livmodern och sa "det här kan inte vara några nio veckor, du måste ha gått längre". Jag förklarade att jag var helt säker på när jag haft mens sist och att jag känner min kropp så pass bra att jag hade vetat om jag gått en månad till. Det ville läkaren inte höra talas om utan hämtade BM som utan kontroll skrev fram graviditeten en månad, fixade nu UL-tid och så vidare medan jag stod som ett frågetecken. Kändes som jag ljög när jag ringde Stefan och sa att vi skulle få barn en månad tidigare.
Dagen efter ringde specialistmödravården och undrade om jag kunde komma dit eftersom jag beställt ett fostervattenprov i Falun. Jag förklarade att jag inte alls beställt något fostervattenprov men hon i andra änden hade då det i sina anteckningar. Hon trodde att BM kanske hade missuppfattat mig eftersom det stod att jag var orolig (men det var ju liksom för att jag hatar sjukhus). Nåja, vi ville inte göra något fostervattenprov men BM på specialist tyckte att vi skulle kolla hur långt graviditeten gått och haspade ur sig att "ja, om det nu är lika långt gånget som du tror så kan det ju vara tvillingar". Vi sov inte mycket natten innan det där vaginala UL i vecka nio. Vi fick dock komma till en jättemysig person som visade att det var preciiiis så långt gånget som jag trott från början. UL-BM tyckte att det var mycket märkligt att läkaren och BM på MVC skrivit fram graviditeten en månad och skrev genast tillbaka dem. Hon förklarade att anledningen till det framträdande putet redan i vecka nio var moderkakan, som ju ligger i framvägg och att jag har svankrygg. Jahapp.

Nu ska vi se hur den här storyn fortsätter. För den är nog inte klar än.