Vissa av mina mornar är världsklass. Jag vaknar utsövd och inte jättetidigt. Katten myser, bebisen småsparkar. Så äter jag frukost i minst en timme och läser tidningar/kollar på datorn. Sen kan jag göra mig ordning i min egen takt och sen åka till jobbet. Såna här mornar tycker jag att jag förtjänar nu, inte minst för att jag vet att de aldrig kommer igen. Inte än på många år i alla fall. Om några veckor kommer livet att förändras och jag längtar med varje liten del av min kropp. Är i vecka 36 nu, så frågan är hur många veckor bebben stannar i magen. Vad tror ni?
De senaste dagarna har varit bra. Vi har fått massor gjort. I söndags for vi till Venjan för en underbar tidig middag med mamma och pappa. När vi kom hem gjorde jag det berömda rycket, det när man får hur mycket gjort som helst på kort tid, och Stefan var ju inte sen att hänga på. Tidigare har jag fnissat och fjantat åt de där som snackat om att gravida kvinnor "boar". Well, nu vet jag hur det är. När "boa"-instinkten tar över kan jag göra hur mycket som helst. Dessvärre är instinkten större än förståndet. För jag och kroppen gav allt i fem och en halv timme; städade, flyttade möbler, klättrade på stegar sprang i trappor och så vidare. Grejen är att jag inte känner hur trött kroppen blir och hur illa ryggen belastas förrän det säger pang och jag ramlar ihop i en hög på golvet. Nåja, vid det laget var det mesta kirrat. Vi har flyttat in i nya sovrummet. Bebisens rum är färdigt och möblerna inflyttade och gästrummet/kontoret börjar ta form. I love it!
Efter alt slit i söndags blev det vilokväll i går. Tv-hösten invigdes med inspelade mammor som söker och senare Tinas cookalong. De senare var ett oorganiserat skitprogram. Jag fick ont i huvudet av Tina och knäppte över till white trash-tv när den är som bäst - Färjan, som ju också hade säsongspremiär i går. I kväll ser jag fram emot Idol 2009. Det är bäst i början, när alla sopor är med.
Nu är min frukosttimme slut och jag ska åka till jobbet. Det blir en produktiv dag innan jag ska till barnmorskan och lyssna på bebisens hjärta, bland annat. De är både höga och låga de där hjärtljuden så det går inte att sia om könet med hjälp av dem. Jag blir tokig, på ett positivt sätt, av mina funderingar på om det är en pojke eller en flicka. Jag trodde att man skulle ha en känsla. Det har jag inte utan kommer nog snällt få vänta till barnmorskan visar vad det är när den lill* ser ljuset för första gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar