Fantastiska FK

Våren 2008 var första gången jag kom i kontakt med Försäkringskassan, då i samband med en sjukskrivning. Jag kommer ihåg den kränkande känslan när de till en början avslog min begäran om sjukersättning, trots sjukskrivningen från läkaren. Som om någon skrivbordsläkare i Falun skulle sätta sig över min läkares bedömning. Egentligen är ju det detsamma som att skrivbordsläkaren ifrågasätter min läkares jobb. Hur som helst så har jag en väldigt bra läkare som redan tidigt sa att jag inte skulle oroa mig - sjukskrivningen skulle godkännas förr eller senare och så blev det sedermera.

Så var det dags igen i höstas och då kändes det som att oddsen för att de skulle godkänna en sjukskrivning i samband med graviditet var ganska låga med tanke på den senaste tidens uppmärksammade fall då kassan diskriminerat gravida. Jag var dock i ett läge där jag gav blanka fan i deras beslut - jag orkade inte arbeta mer än 50 procent. Här kan jag också tycka att reglerna för havandeskapspenning är orättvisa med tanke på att en graviditet för många är mer jobbig psykiskt än fysiskt. Som för mig - jag mådde hur bra som helst fysiskt men hade en karusell av känslor inombords vilket medförde att jag omöjligt på heltid kunde utföra mitt arbete som ställer krav på både kreativitet, intitiativförmåga och stort ansvar. Hade jag däremot haft ett yrke där fysiken hindrade mig från att arbeta fullt, då hade jag ju fått havandeskapspenning. Orättvist.

Jag var livrädd för det där avslaget, som jag väntade skulle dimpa ner i brevlådan. Så kom brevet från kassan. De godkände sjukskrivningen. Inga konstigheter. Jag fick till och med pengar innan jag saknade dem från min lön. Det var liksom lite för bra för att vara sant. Samtidigt läste jag om stackars gravida som inte fick några pengar. Orättvist.

Så var det dags igen nu när vi skulle komma igång med föräldrarpenningen. Jag skickade in mina inkomstuppgifter för hundra år sedan känns det som, i god tid inför Stellas födelse men än är ingen beslut taget. Så när Stella fötts så skickade vi i samma brev in moderskapsintyget, Stefans begäran om de tio första pappadagarna samt min begäran om att börja få ersättningen. Det var nu en månad sen. Inga pengar, förutom Stellas barnbidrag som damp in den 20:e. Så ringde vi igår. "Nej, vi har inte fått in någon begäran om ersättning från dig", var svaret jag fick. Stefans begäran hade de dock fått in, liksom moderskapsintyget. Väldigt konstigt då, sa jag, eftersom min begäran låg i samma brev. Efter många om och men och ett "hoppsan" så kom det fram att de lagt min begäran i Stefans handlingar. Eh. Då gick det undan och vi får pengarna i morgon. Dock utan att något beslut om min inkomst tagit, så de går på de gamla uppgifterna så länge.

Var vill jag komma med det här då? Jo, att det är en slags roulette om man får ersättning eller inte, verkar det som. Hade jag inte ringt i går så hade de där handlingarna legat fel och jag hade inte fått några pengar. Och tidigare; hade jag inte haft en läkare som är mycket skicklig i att utforma rättvisa sjukintyg, hade jag fått någon ersättning då?

Mitt i det här kan jag inte heller låta bli att sända en tanke till alla de människor som inte har samma förutsättningar som mig. För med sparkonton och andra tillgångar som vi har så var det aldrig så att vi stod/står utan pengar och skulle de mot all förmodan ta slut så skulle vi kunna låna av våra föräldrar. Men alla har det ju inte så. Tänk den hårt arbetande lågavlönade ensamstående mamman som blir sjukskriven, vilken inte godkänns. Hon som redan tömt sina sparkonton och inte har någon att låna av, vad ska hon och hennes barn leva av?

Det mest komplexa i det här är att jag ändå tyckte att det var bra att Försäkringskassan skärpte kraven när det blev blått styre. Kan det kanske finnas någon gyllene medelväg?

VAd tycker ni och vad har ni för erfarenheter?