Jag överväger seriöst att lägga ner den här partytjejen Fia med cigg i mun till fördel för friskvårds-Fia på skidor. Aldrig, aldrig har jag känt mig så pigg, stark och nöjd en måndag. Längesen jag mådde så här bra. Känns för jävla bra faktiskt.
Efter två rejäla pass i fredags kände jag mig taggad för fortsättningen. Gick och la mig tio (jo, det är sant) och vaknade sju på lördagsmorgonen. Upp i spåret och mer balansträning med Staffan. Blev orolig på lördagseftermiddagen över mitt halsont som kanske skulle komma att stoppa mina ambitioner. Ställde in en fest, tryckte Kinamat och somnade skakis i hel kroppen innan midnatt. Söndag morgon: 17 minus. Jag sätter på mig min lilla skiddress och hoppa spå bussen mot Oxberg och Tjejvasestarten. Spåret är redan öppet fast det inte är tävling. Min nya kompis Erica, ursnygg 30-årig fyrabarnsmor från Stockholm, och jag laddar i bussen. Hoppas av i Oxberg. Det är kallt och jag är nervös på ett sånt där sätt man är när man ger sig in på områden man inte behärskar. Staffan vallar mina skidor och jag får springa till spåret med skidorna i näven för att hinna med de andra. Bara efter det var jag slut.
På med skidorna. Beslutar att åka i täckjacka istället för att lämna den på bussen. Off we go. Flera kilometer uppför till en början. Längtan är ett bra ord. Vanligtvis brukar jag längta efter någon, någon pryl, ett resmål osv. Den här längtan var något helt annat. Längtan efter Hökberg med vila, sportdryck och kaffe. Nån mil senare är jag där. Erica och jag dricker kaffe, äter banan och småpratar någar minuter. Staffan vallar om. Under tiden förfryser mina fingrar. Dumpar av jackan till Stefan som tagit sig dit. Påbörjar färden mot Eldris. De första fem kilometrarna känner jag inte mina händer och kan således inte använda stavarna ordentligt. Provar att bita i fingarna, känner nada. Förbereder mig på amputation men - thank God - kommer värmen tillbaka.
Sista kilometrarna mot Eldris börjar kroppen ta slut. Jag fumlar, fryser, ser i syne och magen beter sig konstigt. Fram tills igår hade jag aldrig varit med om total utmattning. Det har jag nu. Stupar in i kontrollen. Grinar, skakar, och svär mest över att jag inser att jag inte kan fullfölja och åka de sista kilometrarna till Mora. Bästa svärmor kommer som en ängel och hämtar mig. Aldrig har det känts så skönt att duscha och krypa ner i sängen.
Cirka sju mil. Så mycket har jag sammanlagt åkt i helgen. När besvikelsen efter brytningen lagt sig kunde jag känna mig nöjd. Och stolt. Och stark. Jag klarade Vasaloppslägret.
Nu ska jag skriva knäcket och njuta av mitt nya liv som sportfåne. På lunchen blir det nog stavgång.. hahaha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar