Jahapp, då är det måndag igen och jag försöker ta mig samman. Den senaste tiden har varit konstig i den bemärkelsen att allt inte varit som vanligt. I onsdags drog jag till Therese i Uppsala. Det är så roligt att träffa mina gamla tjejer. Vi skulle egentligen somna tidigt men det blev ungefär som när man var liten och skulle sova över hos någon. Vi låg och surrade och fnissade helt enkelt. Och kom på en massa storys från förr. Nu ska vi ha reunion snart, från härliga gymnasietiden. Jag längtar!
På torsdagsmorgonen var jag allt annat än pigg och i tid. Vi snackar superstressad och förvirrad. Rusade med väskor och allt till station för att hinna med 07.40-tåget till Stockholm. På tåget var jag så trött att jag inte ens orkade gå ur första klass utan betalade snällt vad det kostade för att slippa trängas. Väl framme i Stockholm mötte jag upp Lasse och Lena och vi tog tunnelbanan till kurslokalerna på Karlaplan. Vi hamnde mitt i rusningen och jag konstaterade att det är väldigt skönt att slippa Stockholm. Hur klarar alla människor att bo där? Jag blir stressad bara av att tänka på det.
Så var det dags för min första kurs i jobbet någonsin. Ja, jag har ju läst en herrans massa kurser på universitetet men aldrig i tjänsten. Sammanfattningsvis var det kul men en hel del skåpmat. Föreläsarna/lärarna var dock roliga att lyssna på och det var kul för vi hade ett par gemensamma nämnare. På torsdagskvällen var vi hänvisade till hotell jävla Mornington i Bromma. Jag kan fortfarande inte förstå hur nån kunde sätta oss där? Jag citerar taxichauffören "Varför ska ni bo ända där ute? Det är ju bara flygplats och industriområde". Ack så rätt han hade. Men det blev en trevlig torsdagskväll med god mat och lite vin innan jag däckade på mitt fönsterlösa (!) hotellrum. Fredagens kursdag fortlöpte i en rasande hastighet. Roligast var när vi diskuterade pressetik.
På fredagseftermiddagen, när kursen var avslutad, satt jag och väntade på min kära sambo, som för vanlighetens skull var sen. I en gång intill en byggnad på Karlavägen satt jag i min ensamhet och dagdrömde. Helt plötsligt hör jag "Men vad fan gör du här". Då står Deris, min gamla kompis, där. Gissa om det var glatt och otippat. Så småningom kom även Stefan och vi for mot söder till Skanstull och Clarion. Jag bara älskar Clarion. Inte lika mycket älskar jag att köra bil i Stockholm och hitta parkering i rusningstrafik. Men man kan ju inte få allt här i världen. På fredagskvällen mötte vi upp mina absolut äldsta kompisar Jonas och Anna. Först blev det några drinks på Femtiofyra innan jag hade gett mig den på att hitta en god libanese. De andra var väldigt anti men gick motvilligt med på att leta efter det goda köket från Mellanöstern. Vi fann det och fick en sagolikt god libanesisk måltid. Alldeles för sent för tidsschemat så kom Stefan och jag till Hotellet där vi däckade... för att vakna upp alldeles för sent dagen efter.
På lördagen var det shoppingdags. Och ja, det blev några påsar. Mest till Stefan faktiskt. Otippat som fan. Jag blir shoppingstressad i Stockholm och det får motsatt effekt på handlandet. Ganska bra, med tanke på vad den här helgen gick på i siffror. På lördagskvällen gick vi ut och åt med Stefans kusin Mattias och hans tjej Cecilia. Eftersom ingen av oss testat Gondolen gick vi dit. God fisk och fantastisk utsikt! Kors i alla tak så gick vi faktiskt upp tidigt på söndagsmorgonen och checkade ut redan klockan 10. Och det var tur det för vad som komma skulle. Hem och Villa-mässan stod på schemat och redan när vi åkte ut mot STockholmsmässan ångrade jag att jag ville åka dit. Så m y c k e t folk och bilar. Och så m y ck e t grejer. Vi fick dock lite idéer men det var inte förrän vi var på väg att lämna mässan som vi fick den största behållningen av den. Hästens sängar var nämligen på plats och på nåt sätt lyckades jag och Stefan hamna i en Hästens Kontinental. Helt plötsligt hade vi också köpt en Hästens Kontinental. Det är det näst dyraste jag köpt i hela mitt liv, efter huset. När vi gick ut från mässan kände vi oss galna på något sätt. Men glada. Nu längtar jag ihjäl mig efter vår säng som kommer om fyra till fem veckor. Jag kommer att sova som en prinsessa.
Söndagen innehöll inte bara trevliga saker utan också några jäkligt trista. Det började redan när vi gick upp på morgonen och Stefan lyckades tappa sin mobil i toaletten. I såna där lägen är det bara att hålla tyst, har jag lärt mig. Det värsta hände dock senare under dagen då vi besökt Ikea Barkarby för att dels kolla på kök och dels köpa golv till mamma och pappa. Vi hade lånat pappas Audi ner till Stockholm och parkerade den i godan tro på Ikea-parkeringen. Vi stoppade in gps:en i hansfacket men tänkte inte på att Stefans toalettdränkta ickefungerande mobil låg synlig. Vi strosade runt på Ikea för att upptäcka att mamma och pappas golv var slut. Ville vi ha golvet fick vi vänta till efter stängning. Vi väntade, fick vårt golv och blev utsläppta av väktarna. Jag stannar med golvet vid pålastningszonen och Stefan går för att hämta bilen. Så ringer han och säger att någon kraschat framrutan. Jag kände hur jag började koka inombords. Tårarna rann och jag fick panik. Ringde Polisen som "tyvärr inte åker ut på bilinbrott längre". Ringde Audi som "tyvärr inte hjälper till vid bilinbrott". Ringde Försäkringsbolaget som "öppnar igen på måndag morgon". Grinade lite till, sparkade på Ikea-vagnen. Fick tröst av en snäll Ikea-handlare och två snälla föräldrar i telefon. Så kom Stefan med bilen och det som var kvar av förarrutan, det vill säga ingenting. Däremot var hela bilen full av glaskross. De hade tagit den trasiga telefonen (hoppas att de får äckeltoalettvatten i örat) och gps:en ur hansfacket. Pappas minikamera och MIN DATOR (som låg gömd i baksätet) hade pundarjävlarna dock inte tagit. Thank god! Hade de tagit min dator hade jag fått lov att slå första bästa person som såg skum ut.
Klockan var sju på kvällen och vi ville hem men stod alldeles jävla sorgliga på en nu öde Ikea-parkering med trasig framruta. Inte ens jag sätter mig och kör 35 mil utan ruta. Hur gärna jag än ville komma hem. Det blev till att åka till OKQ8-macken över vägen och söka hjälp. Där fanns dagens ängel med ett ben. Jo, för han hade bara ett ben, bilmekanikern som hjälpte oss försöka få tag i någon som kunde fixa en Audi-ruta en söndagskväll. Det var så klart lönlöst. Vi fick erbjudande av någon som kunde sätta in en plexiglasruta men det kändes så där för flera tusen kronor. Vi fick städa ur bilen och fyra timmar senare hade Stefan, som på riktigt är världens bästa, klippt ihop ett bilfönster av sån där plast bensinstationerna sätter över sina löpsedlar. På satt också flera lager silvertejp och vi började vår resa hemöver. Den provisoriska rutan satt som ett smäck och vi kom hem välbehållna. Idag började försäkringsbolagstjafset. Det är helt jävla otroligt hur mycket man betalar i försäkrning i jämförelse med hur mycket man får. Ingenting. Sitället får vi två självrisker att betala a´3 000 spänn. Det är så att man börjar koka.
Det är nog inte min och Stefans dagar nu. På lunchen idag toppade vi nämligen toalettappningen och bilinbrottet med ytterligare en grej. När vi skulle hoppa in i bilen efter lunchen satte Stefan foten i en rejält tilltagen hög med hundskit. Sen satte han in foten i bilen. Jag har inga kommentarer till det inträffade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar