Vår bästa tid är nu

I måndags var det exakt ett halvår sedan jag fick uppleva det största en människa får uppleva; att bli mamma. Nog visste jag att jag hade oändligt med kärlek inom mig men att den kunde vara så stark hade jag ärligt talat ingen aning om. När man får barn förändras allt, verkligen. Och det till det bättre. Perspektiven ändras, liksom hela livet. För att använda en riktig kliché så har jag blivit en bättre människa sedan Stella kom. Hon är min största lycka i livet. Det är så att jag börjar gråta när jag skriver det här. Undra om hon någonsin kommer att förstå hur mycket jag älskar henne?




Stella, sex månader, är en underbar liten tjej, det kan de flesta som träffat henne intyga. Alltid glad och bubblade. Hon är nyfiken, social och kontaktsökande. Hon skrattar i princip så fort man tittar på henne och det värmer så gott i mammahjärtat. Hennes nyfikenhet är nog den största drivkraften till den förhållandevis snabba utveckling hon går igenom. Sedan någon vecka är ligga på rygg uteslutet. Hon ska sitta själv och sitter stadigt som berget utan stöd. Hon greppar saker, förflyttar dem från en hand till en annan och har tydliga favoritleksaker. Jag gillar att hon är så social, men samtidigt så kan hon sitta själv i långa perioder och utforska sina leksaker eller vad det nu kan vara.

Förutom mamma och pappa så är Isis hennes absoluta favorit. Så fort katten visar sig så skriker Stella av glädje och kastar sig mot henne. Det är lite svårt att lära en halvårsbebis att klappa fint men vi gör vårt bästa. Jag utnämner Isis till världens snällaste katt för även om Stella får järngrepp om båda hennes öron så ligger hon kvar snällt och kurrar. Allt som oftast har Stella stora tussar av Isis mellan fingrarna men att bli luggsliten bekommer inte missan det minsta. Alla barn borde få växa upp med djur och jag är så glad att vi har möjlighet att ha djur. Om jag får som jag vill så har vi snart fler. Men Stefan är mycket tveksam till höns, får och andra djur som jag tycker ska bo på gården. Vi får väl se. Klart är i alla fall att Stella, om hon vill, ska få en egen ponny. Åh så roligt att bli ponnymorsa!

Nu sover min lilla stjärna och det är så fantastiskt att varje gång längta tills hon ska vakna.