Med blandade känslor

Då så. Då var det klart. Då var en era i vårt liv förbi.
Det handlar om mitt föräldrarhem, det fina huset med så många minnen och känslor. Blåmesvägen 2 i mitt hjärta.
Där bodde jag när jag fick min finaste lillebror. Därifrån gick jag till min första skoldag, i lila manchesterbyxor och rosa ryggsäck. Där blev jag tonåring; sminkade mig för första gången, provade min första bh. Dit ringde min första kille. Där smög killar omkring i trädgården och försökte ta sig in genom min fönster (så att pappa blev rosenrasande). Där kräktes jag efter min första fylla. Där har jag levt, älskat, gråtit, skrikit, skrattat.
Dit har jag återvänt varje sommar sedan jag flyttade till storstan. Dit fick jag komma när jag i uselt skick packade ihop mitt pick och pack från Stockholm och sökte en trygg plats. Där har jag fått en massa kärlek.
Där är också stället där jag fick min första kyss av min blivande man. Bara en sån sak.

Nu är det alltså över. I dag när Stella och jag hälsade på de som bor i huset, det vill säga mamma/mormor och pappa/morfar, på deras jobb så visades ett sms. Då förstod jag att det jag kallar föräldrarhem inte finns i vår ägo så länge till. Sms:et var från mäklaren och visade siffran som huset slutade på. Det gläder mig att det gick för så mycket, långt över husen runtomkring gått för. Men jag förstår ju varför.

Den 1 juli flyttar några lyckostar in på Blåmesvägen 2. Innan dess har mina kära föräldrar rätt mycket att göra. Nu är det inte så att jag inte förstår dem, tror nog till och med att det var jag som kom med förslaget. För varför ha kvar ett hus när man har ett annat man trivs bättre i? Sedan den lilla stugan i Venjan blev renoverad och utbyggd till ett riktigt guldställe så är mina föräldrar i princip jämt där. Det är lagom stort, ligger underbart vid vattnet och så är det på vischan. Huset i Orsa har mest blivit något att ha dåligt samvete över. Så nu är det sålt.

Det fina i kråksången är att jag kommer att få massa fina och coola prylar som det inte finns plats för i Venjan. Jag har redan börjat hämta av. Nu längtar jag efter konst, den svarta soffan, några coola lampor och lite annat som får flytta till Långlet. Men, det är så klart med blandade känslor. Nu ska jag gå och lägga mig och tänka på alla fina minnen och minnas det just så.