I morgon kommer han hem. Min älskade ögonsten. Jag har en väldigt speciell relation till den här katten. När jag var 17 år och bodde i Uppsala så fick jag nys om att det bodde fyra katter och typ fyra stora dobermans i en liten etta. Den dumma tjejen som skaffat alla djuren kunde inte ta hand om dem. Blödiga Fia åkte till lägenheten och fick en snabb skymt av Stefan, som han hette då (haha, det har hade jag glömt). Stefan var livrädd, vi snackar paralyserad och hade sitt liv under soffan. Han var ungefär ett halvår då och den finaste jag sett. Det slutade så klart med att jag tvingade min dåvarande kille att köra dit och hämta mig och katten. I bilen hem trodde jag att katten hade dött, så paralyserad av rädsla var han, att han bara låg blick stilla med tom blick i mitt knä. Jag döpte genast om honom till Ramses, eftersom vi nyss varit i Egypten då. Ramses bodde hos mig men jag såg honom knappt aldrig. Efter ett tag började han visa sig mer och då satt han vid min stora balkongdörr och tittade ut. Det liksom syndes på honom att han bara längtade ut, detta trots att han alltid varit innekatt. En sommardag insåg jag att jag inte kunde hålla honom instängd längre så han packades in i buren och kördes till mamma och pappa. Det var nog hans största lycka. För det blev en helt annan katt när han fick vara utomhus och ha ett riktigt kattliv. Under åren har jag bott hos mamma och pappa i omgångar, antingen på somrarna eller nu senast ett helt år innan jag skaffade lägenheten i Mora. Jag och Ramses har en alldeles speciell relation och det värmer att han faktiskt tycker mer om mig än om alla andra människor.
I somras skaffade ju mamma och pappa två kattungar. Två helt underbara små liv. Ramses tyckte dock inte att de var lika underbara. I början var han rädd, sen blev han ilsk och nu har han förvisso återgått till att vara normal, men det märks på honom att han vill bo ensam, inte med massa andra katter. Jag har länge funderat på om jag ska ta hem honom till oss och igår blev det bestämt. I morgon flyttar min ögonsten till Långlet. Anledningen till att det har dröjt är så klart Stefan, som jag fått lov att övertala. Men nu verkar han rätt pigg på idén. Igår blev han till och med glad när grannens katt kom och hälsade på oss. Det här blir bra det. Och de är tur att jag döpte om Ramses. Annars hade både katten och sambon hetat det. Haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar