Så var det måndag igen. Jag har väl varit piggare, om man så säger. Helgen var minst ut sagt galen - och härlig! På fredagen var det parmiddag bokat. Jag och Stefan hade bjudit hem Benny och Linda på middag. Jag svängde ihop risoni med fetaost, soltorkade tomater och basilika. Till det helstekt fläskfilé. Efterrätten bestod av vit chokladpannacotta med limehallon. Det blev mumsigt. Som tur är var Linda och Benny lika sugna på alkoholhaltiga drycker som vi. Vi borde kunnat förutse att tillställningen skulle spåra ur. För det gjorde den ju så klart. Det var Linda och Stefan (andra sidan av bordet) som först kom med idén om utgång. Jag och Benny var inte sena att haka på. Jag slängde mig in i duschen för att bli utgångsfin. När jag var klas hade spriten kommit fram och Benny och Stefan var asnöjda för att de kommit på en ny drink. Ludde lillebror, som var hemma i helgen, anlände också som kvällens chaufför. Som jag redan förutspått så gillade Stefan och Ludde varandra vääldigt mycket och gaddade genast ihop sig mot mig. Efter rätt mkt alkhol bar det av till Lilla Krogen. Där var det så där med folk men kul ändå. Helt plötsligt blev både Linda och jag helt kanon. När det var dags att åka hem var det snurrigt värre och tydligen så satt jag bara och skrattade när vi kom hem. Linda i sin tur, hon kräktes hon. I pappas bil, till Luddes stora förskräckelse. Haha.
I lördags sken solen härligt utanför huset i Långlet. Jag var dock bakis som aldrig förr. Jag låg exakt hela dan, även fast Stefan tjatade på långfärdsskridskoåkning, skoterturer och annat. Som tur är så fick jag ha min älskling i sängen. Om det fanns en låt som heter "Inag kan mysa som vi" så skulle den vara vår låt. Jag har aldrig velat ta i någon så mycket. Jag känner liksom att jag vill krypa in under hans hud och vara honom nära exakt hela tiden. Så bra är det. Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att det är vi. Och att vi har det så bra. Livet med Stefan är ljuvligt. Efter en hel dags mys var det dags att svira om till festblåsan. På kvällen hade ju nämligen jag, pappa och Ludde 100-årsfest.
Tillställningen hemma hos familjen Westman i lördags var så lyckad. Det gläder mig också att folk tog sig ända från Uppsala bara för att fira mig. Det är vänskap det. Alltid tråkigt när de som man tror ka komma inte kommer. Iaf så var det ett glatt gäng som slöt upp och en salig blandning av mina vänner, pappas vänner och Luddes vänner. Alla kom väldigt bra överens, maten var väldigt god och alkoholen flödade. Till och med mamma var på lyset! Bästa presenten var lätt den från Pamela och Magnus som har Toka här i Mora. Jag ska nämligen få köra med egen PT. Jag testade det i tordags och det var en helt ny träningsupplevelse. Vi "ungdomar" bestämde oss vid elva för att vi skulle gå ut så vi tog en taxi till Mora. Där blev det så klart galet värre. Stefan och jag kom på den geniala idén att hänga med Sticko på efterfest. Den var så där så vi tog en taxi hem och hånglade istället. På söndagsmorgonen var jag i samma skick som lördagsmorgonen så det var en seg dag även igår. Kändes dock risigt att inte ha varit ute i det fina vädret så vi hoppade på skotern. Turen gick till Läde där vi stannade på sjön och bara tittade på allt det vackra. Vi hånglade massor och planerade vårt husköp. Det kommer att bli så kul att göra om huset. Efter en underbar stund på Lädesjön åkte vi hem och sen vidare till Orsa där vi skulle äta rester och hämta bilen samt surra om kvällen med mor och far.
Igår kväll hände det mest osannolika på länge. SLIK (Stefans innebandylag) hade hemmamatch igår i Ryssahallen. Jag hade, som duktig flickvän, lovat att komma och kolla (för en gångs skull). Precis inna jag ska åka så ringer Stefan och säger att jag måste sitta i sekreteriatet. Jag trodde att han skämtade. Men icke. Jag får också i uppdrag att ta med mig Stefans suspensoar ner. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tranportera suspen från hemmet till Ryssahallen. Så jag la den i handväskan. När jag anländer till hallen blir jag instruerad om hur jag ska sköta klockan och protokollförandet. Jag försöker förklara för laget och dommarna att jag inte ens sett en hel innebandymatch i hela mitt liv. Jag får löfte om att Hanna, en annans spelares flickvän, ska komma och hjälpa mig. Spelet drar igång och jag är både förvirrad och så bakis att jag skakar. Men det går ganska bra. Faktum är att det går bäst i början. Sen anländer nämligen Skåran, en annan "spelarfru" som är så grymt rolig. Vi börjar snacka högljutt istället för att sköta klocka och protokoll på ett bra sätt. Sen kommer även Hanna (45 minuter för sent) och då blir det ännu mera surr. Vid ett flertal tillfällen glömmer vi bort att sätat igång klockan när dte varit avblåst. Vi pratar tydligen ganska högt också. Och skrattar. Fick en del arga blickar från våra innebandyspelande pojkvänner. Vi bedömmer också spelarnas vita ben och bestämmer att vi måste ha en spelarfrufest. Utan spelarna. De är roliga de där tjejerna! Efter matchen får jag tom skriva under som protokollförare, hahaha. Roligaste på länge. Stefan var rätt nöjd med mig ändå och då blir jag ju glad.
Eftersom jag var så vansinnigt bakis i både lördags och söndags och inte fått nån bakismat så åkte jag efter matchen och inhandlade chips, dipp och godis. Jag svängde också förbi videoaffären och hyrde "Farväl Falkenberg": Både jag och Stefan var väldigt laddade för mys och kröp ihop tätt tillsammans i soffan. Chipsen, dippen och godiset var gott. Men - filmen var det sämsta vi sett. Det var så att vi fick lov att stänga av efter en timme. Istället kollade jag på Alfie med hottien Jude Law. Stefan somnade i fosterställning i mitt knä, han tyckte nog inte Jude var lika snygg. Men han kunde väl ha kollat på Sienna Miller? Hon är ju mist lika snygg.
I morse var det katastrof att gå upp. Men arbetsdagen har börjat bra med massa nya annonsörer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar