Stackars, stackars, stackars

Nu ska det här inlägget handla om något som fått mig riktigt illa berörd, jag har tänkt på det massor i dag och blivit så ledsen och bedrövad.

Jag chattade med en person igår som en gång stod mig väldigt nära. Han är gift sedan ett par år men jag har förstått via Fejjan att det inte står riktigt bra till. Hur illa det var, det kunde jag dock aldrig ana. Hans fru har varit otrogen med sin chef och det är fruktansvärt i sig. Otrohet är för övrigt det värsta jag vet. Men som om det inte vore nog så är hans fru gravid - och chefen är pappan. Inte hennes man, min vän. Kan ni förstå? Stackars, stackars fina människa. Hans fru vill dock fortsätta leva med honom och vill att han ska acceptera att de får ett barn - som inte är hans. Jag visste inte vad jag skulle säga, mer än att det är det värsta jag hört. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag var hon, hans fru.

Det här fick mig och tänka på en annan händelse. För några år sedan så blev en av mina dåvarande bästa killkompisar anklagad för våldtäkt. Jag visste instinktivt att det inte var sant. Jag hade varit med den kvällen de träffades och hon var full men trevligt och väldigt på den här killen, min kompis. Dagen efter berättade han dessutom hur det gått till när de gick hem tillsammans... hon somnade ganska omgående efter lite hångel men utan sexuell aktivitet. Han var så klart helt knäckt när Polisen efter några vekor kallade in honom på förhör och delgav honom misstanke om våldtäkt. Vi stöttade så gott vi kunde och från min sida var det aldrig några tvivel. Efter ett tag avskrevs ärendet i brist på bevis och det kom senare fram att hon blivit tvingad av sin pojkvän (?) att anmäla för att hon inte kom ihåg vad som hänt när hon och min kompis i fyllan och villan sov med varandra. Bättre att anmäla en våldtäkt än att erkänna otrohet, typ.

Ibland är man inte stolt över vissa medsystrar. Fast jag skulle aldrig kalla dem medsystrar. De måste vara från en annan planet.