Känslan att tänka på

Har promenerat raskare än raskast i olika tempon. Åtta kilometer blev det, varav fem i terräng. Väl hemma igen blev det plankan, den är döden, och lite andra övningar. Sen en dusch med skrubb, nytvättade myskläder, lite protein och en kopp te. Och nu - uppkrupen i soffan. Den känslan jag har nu är typ den bästa man kan ha. Kroppen känns skönt tränad, lungorna och huden har fått friskluft, jag har fått rensa tankarna och känner mig så jävla nöjd. Det är den här känslan man ska tänka på när det börjar skymma och man vill allt annat än att ge sig ut och motionera. Då går man ut.

Jag är i princip tillbaka i kroppen där jag var innan graviditeten men det är en bit sladdrig mage, liksom en liten mjuk limpa som står mellan mig och min vanliga kropp. Den kommer nog kanske aldrig bli exakt som den var men nu ska jag ta ett riktigt hårdtag för att försöka bli av med den. Konstigt det där, för det är ju hatkärlek. Jag gillar inte hur den ser ut, magen, men samtidigt har den ju burit det bästa som hänt i mitt liv. Min älskade Stella.

Säg den soffmysglädje som varar. Dags att ta ner tvätt, vika tvätt och hänga upp ny tvätt. Plocka ur diskmaskinen, utfodra katterna, vattna blommorna, kanske köra en vända med dammsugaren....

I morgon ska jag jobba på förmiddagen, det ska bli roligt. Behöver använda huvudet. Stefan ska vara hemma halva dan. Börjar faktiskt längta efter att jobba lite nu, inte heltid men kanske halvtid. Mår verkligen bra av att vara kreativ på det sätt jag här när jag jobbar, jag gillar det otroligt sociala i mitt jobb och jag saknar den tillfredställelse det ger att göra ett bra jobb. Tur att jag har i alla fall ett tidningsprojekt i höst!