Fan va svårt det är att komma i gång! Det känns som om jag gör hundra saker men inget blir riktigt klart. Det blir mest så att jag sitter och tänker på allt jag ska göra men gör inget. Eller jo jag gör ju en del men det blir ändå inget gjort. Nu lägger jag ner det här resonemanget.
Igår for jag runt på snöslaksiga vägar. Har börjat märka av ett kärringsymtom och det är att jag alltid blir så trött när jag kör bil. Verkligen inte bra. Undra hur det då blir efter att jag fyllt 25 år? Jag verkar dock vara tillräckligt pigg och alert för att fixa fest. Alla bitar faller på plats och det ska bara bli så jäkla roligt. Uppsalabrudarna ringde igår och meddelade att de kommer. Liksom Leo. Och Deran. Jag blev också smått chockad när jag lyfte hemtelefonen igår och det var Stefan T i andra änden. Direkt från NYC. Eller en bit utanför NYC där han nu kommit i ordning i sin nya lägga. Vilket äventyr han är ute på. Nästan så att man blir lite avis när man går upp 06.30 varje morgon, äter samma frulle, åker till samma jobb, åker hem, äter mat, försöker hitta på kvällskativitet och går och lägger sig. Annat är det för Stefan "overthere". Jag måste verkligen ge mig ut på något äventyr snart!
Igår blev jag paranoid och hade en känsla av att mamma och pappa var försvunna. Att de råkat ut för något hemskt i Indien. Jag fick panik. Ludde lillebror kunde dock lugna mig för han hade fått ett samtal nån timme innan. Puh. Nu har jag även fått ett sms från dem och det känns bra igen. Men jag förstår inte varför två 50 plusare ska ut och luffa i Indien på konstiga floder i Kerala. Kunde de inte bara åkt till Thailand och bott på lyxhotell som alla andras föräldrar? Och snart åker Ludde också. Då kommer jag få ont i hjärtat av oro. Hur ska lillen klara sig i Thailand i ett halvår, han som stryker kläder med min avdankade plattång och inte vet hur man kokar potatis. Tur att han är hemma i byn nu så att jag kan ta mig ett allvarligt snack med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar