Jag kan gå här och ha ångest över om jag ska ha stort eller smått marmorkrossgrus.
Jag känner stress över att Mallis-brännan går bort så fort.
Jag har bryderier, redan nu, över vilken klänning jag ska ha på midsommar.
Jag tycker att det är jävla skit att det inte kan vara sommarvarmt.
Jag irriterar mig på Stefan för att han lämnar hårfixburken framme på handfatet i morse.
Samtidigt ligger en av Stefans bästa barndomskompisars tjej i respirator på iva-neurologen på Akademiska i Uppsala efter en bilolycka förra veckan. Hon vaknar inte, och ingen vet när/om hon kommer att vakna samt hur skadad hon är. Det är så fruktansvärt att inga ord räcker till. Och jag tänker på de anhöriga som väntar i förtvivlan. Och jag hoppas så innerligt att hon vaknar och är som vanligt. Tänker på K och hennes familj!
Mina så kallade problem, vad är det i jämförelse? Det är så att jag skäms. För jag har en fantastisk familj, min egen lilla med Stefan, Stella, Ramses och Isis, mina föräldrar och Ludde samt mina svärföräldrar och Therese. Alla är friska. Alla mår bra. Det är det som räknas.
Så tänker jag på att man ska leva i nuet och njuta av varandra och allt man har. Man ska aldrig skiljas som ovänner, fast det är så lätt. Och uppskatta de man har nära. Visa det, säga det. En kram, fina ord, en gest. Det betyder så mycket.
Tänk på det.
4 kommentarer:
Fint-och det stämmer allt du skriver.
När livet faller sönder så är allt annat oviktigt.Hoppas att det går bra för henne.Kram
Så sant!
Viktiga rader. För visst är det så, att när någonting verkligen händer så känns allt annat så oviktigt, allt materiellt tjafs och irritationsmoment som en hårfix burk (jag vet- jag stör mej på detsamma). Man ska ta vara på varandra och njuta. Försöka fokusera på det som verkligen är viktigt. En nära väns far ligger i samma situation i Uppsala efter en fallolycka. Kan det vara så att livet är för kort å för värdefullt för att gå omkring att grubbla, fundera, irriteras... Säkert! Men det är inte alltid så lätt att påminna sej själv om detta då vardagen kryper på...
Ja vet precis hur du menar. Går själv och irriterar mig på småsaker. Grämer mig över allt jag saknar... istället för att se det jag har. Är bla grymt avis på ditt nyrenoverade hus ;)
Hållar alla tummar och skickar styrkekramar till K. Vi gick skolan tillsammans så jag vet vem hon är...
Kram
Skicka en kommentar