Jag var på stan förut, efter att jag fått svinsprutan (mer om det sen). Påssjukan slog till en snabbis (tänk om man kunde vaccinera sig mot den) och jag fick lov att ha med mig ett par påsar hem, hehe. Upptäckte nämligen att Stellis snart kan ha strl 62 och det är ju då de där riktigt söta kläder platsar på fröken och passande nog så har vi typ inga kläder i strl 62. Det har vi nu efter att jag varit på H&M och shoppat loss. Av bara farten åkte det med nåt plagg till mig också. Lånade också med en stor påse kläder från Kompis där Tin har börjat jobba igen efter mammaledigheten. Nu ska det provas. Apropå kläder så längtar jag till Stella blir lite äldre för hon har fått så mycket fina kläder i större storlekar.
Nu till det som rubriken syftar till, det jag blev rörd till tårar av. När jag kom hem från stan hivade Stefan fram ett paket. Jag gjorde den klassiska "till mig"-gesten och öppnade sen. Där låg den, den nya Ipod-modellen i cerise. Jag har alltid önskat mig en Ipod men det har aldrig blivit av att jag köpt någon. Nu är den min och jag är så lycklig över den. Det var alltså min namnsdagspresent från finaste älsklingen. Ingen dålig namnsdagspresent och dessutom när det bara är mitt andranamn. För en gångs skull var jag tyst, för jag saknade ord. Tack älskling,
Visst är den underbar? Gillar dessutom nyheterna; att den har radio och filmkamera. Landslags.
1 kommentar:
Vilken bra namnsdagspresent =) Snäll sambo du har!
Skicka en kommentar