Den viktiga pappan

Har länge tänkt ventilera en sak som stör mig en del. Det började egentligen redan under graviditeten. För oss var det självklart att vi väntade barn, det var ju inte bara jag som gjorde det bara för att det var jag som bar på det. Så för Stefan var det självklart att lägga partylivet på hyllan till fördel för mysiga hemmakvällar. Det var dock inte självklart för alla, och det är väl det som stör mig. Han kunde få kommentarer "men vafan, det är väl inte du som är gravid", när någon frågade om han skulle med ut på krogen och han tackade nej. Livet förändras från den dag man blir gravid, enligt mig. För de båda blivande föräldrarna. Läser och hör om alldeles för många tjejer som sitter hemma med sin mage medan den blivande pappan lever på som vanligt. Och jag tycker att det är tragiskt och jag skulle aldrig någonsin acceptera det. Därav så klart inte sagt att pappan inte kan gå ut ibland och roa sig, för det är självklart. Men inte jämt.

Så föds barnet och jag kan för mitt liv inte förstå pappor som väljer att vara borta en massa. Mest för att det är hans egen förlust. Men också för att man behöver vara två. Samma sak här, jag läser och hör om alldeles för många mammor som sitter hemma själva med sitt barn medan det är självklart att pappan ska göra massa saker.

Så klart att den absolut viktigaste personen i barnets liv är mamman till en början. Men jag tycker att alldeles för många pappor prioriterar på ett sätt som jag aldrig skulle kunna leva med.

När jag jobbade min första dag för snart två veckor sedan gick jag en sväng på stan och träffade två mammor som jag är ytligt bekant med. De blev alldeles bedrövade över att Stella inte var med mig och när jag sa att jag jobbade en halvdag denna dag kläckte en av de ur sig "Men hon är ju bara fyra och en halv månad". Jag kände kinderna blossa av ilska och tänkte kläcka ur mig något riktigt bitskt men nöjde mig med att säga "hon har ju faktiskt en pappa också". Och det är nog en sanning man ska anamma ibland, barnet har ju faktiskt en pappa också. Så mammorna kan pysa iväg en halvdag eller en heldag. Det är bara nyttigt, inte minst för pappan som får vara hemma själv och både upptäcka det fantastiska med att vara hemma med bebisen och få insikt i att det inte bara är att ligga på sofflocket och mysa. Det är ack så viktiga rutiner som ska följas och fast man har en bebis snällare än få så finns det inte så mycket tid över till annat än just ta hand om bebisen.

I dag jobbade jag igen. Nästan en heldag. Det gör så klart lite ont i hjärtat att lämna bebisen och pappan på förmiddagen men faktiskt är det riktigt roligt att komma till jobbet. Lika roligt är det när pappan glatt ringer och berättar att bebisen med god aptit ätit upp sin palsternackspuré och att hon sovit gott i vagnen. Det roligaste av allt är dock att komma hem efter arbetsdagen, nöjd över det man gjort, men framförallt glad över att få se sin älskade unge igen och glad över att hon har en sån fantastiskt pappa som är världsbäst på att vara hemma med henne.

Nu vet jag att vi har haft det väldigt lätt. Stella har sovit hela nätter sedan vi kom hem från BB. Hon knorrar väldigt sällan, det är många dagar vi konstaterar att hon inte varit missnöjd på hela dagen. Och hon är lätt att ha och göra med. Det kanske hade varit annorlunda annars, vad vet jag. Vi har kunnat göra saker på egen hand, båda två sedan hon var ett par månader. Stefan har varit på galej, jag har varit på galej och för oss är det självklart att vi delar lika. Samma sak när det gäller jobb; Stefan ser oerhört mycket fram emot pappaledigheten och jag ser fram emot det. Inte för att jag vill vara ifrån Stella, för jag skulle nog kunna vara hemma med henne på heltid till hon är tio, men för att Stefan ska få uppleva det och hon ska få uppleva att vara med sin fantastiska pappa.

Med det här vill jag också säga att Stefan är den absolut bästa pappan man kan tänka sig. Om alla vore som han så skulle den här världen vara en bättre plats. Ni skulle se honom med Stella alltså, det är så att man får tårar i ögonen. Han har energi till tusen; han pratar, busar, gosar och ger henne verkligen allt. Och jag är så lycklig för hennes skull, över att hon fått den bästa pappan i hela världen.