Ibland önskar jag mest i hela världen att jag vore på ett annat sätt. Att jag inte hade så höga förväntningar på mig själv och på andra. Att jag inte hade så höga förväntningar på livet.
För tänk vad lätt allt vore om jag tyckte höjden av lycka var att bara ha ett jobb, skitsamma vilket. Tänk vad lätt det vore om jag tyckte höjden av festlig mat var en torr fläskfilé med potatisgratäng. Att jag tyckte att förra höstens kläder faktiskt är helt ok även i höst. Tänk om jag kunde nöja mig med att vi faktiskt totalrenoverade kåken för ett, två år sedan, och att jag inte hade det där ständiga suget efter förändring. Tänk om om jag tyckte att Jysk hade de snyggaste inredningsprylarna, att det inte spelade nån roll om hårsnodden i håret inte matchade kläderna och att jag tyckte att livet var okej bara det rullade på som vanligt.
Grejen är att jag är inte sån. Och det är fan inte lätt, ska ni veta. Jag tycker absolut inte att jag är förmer än andra. Jag har bara andra förväntningar på livet än vad vissa andra har. Jag är nästan aldrig nöjd, jag vill alltid mer. Denna strävan gör mig rätt orolig, men ruggigt framåtsträvande ändå. Moment 22.
För inte så länge sedan blev jag intervjuad, vilket inte tillhör vanligheterna eftersom jag själv är den som intervjuar. I alla fall så fick jag frågan om mina tydligaste karaktärsdrag. Jag behövde inte tänka länge för att komma på det mest framträdande; perfektionist. Det betyder dock inte att jag är perfekt, långt, långt ifrån.Men jag har en strävan efter att allt ska vara "top of the line" och det är väl det som är problemet. För det finns inget som heter perfektionism. Ingen är perfekt, allra minst jag.
Det är jävligt jobbigt. Jag önskar att jag nästa gång på samma fråga svarar livsnjutare. Jag ska bli en livsnjutare av rang.
Med dessa något djupa funderingar rundar jag av denna tisdag. I morgon är en ny dag som ska njutas av. Ibland blir jag påmind om att man ska leva varje sekund som om det vore den sista. Och det ska man.
7 kommentarer:
Hej Sofia!!
Jag känner igen mig lite grann...fast man kanske inte kan tror det?
Jag tröttnar väldigt fort på tex inredning och vill gärna göra om efter ett tag igen. Sen med kläder att det ska matcha och nuförtiden känner jag mig himla sunkig om jag inte har smink på mig och går i mysbrallor...fast jag är hemma haha...jag är lite rubbad ;).
Maten däremot har jag väl inte så höga krav på längre då jag knappt kan äta nånting...då blir det att gilla läget bara. Men det ska absolut vara finare mat på helgen :). Jag känner igen mig lite grann som sagt!
Tänk om man va som alla andra? Det vore väl trist Sofia? Du är du och det är väl bra? :)
Det är bra att du vill nånting mer...bättre det än inte vilja nånting alls!
Kram på dig!
Hej!
Hittade din blogg för ett tag sedan av en tillfällighet.
Jag tycker att du skriver så bra och det gör att jag ofta går in på din blogg, trots att vi inte känner varandra.
Jag känner igen mig i din diskussion kring att inte vara "riktigt nöjd". Just nu upptar jobbet mycket av mina tankar. Ska man hoppa på en ny tuff utmaning trots att man har det himla bra där man är...
Tack för en bra blogg och för att du delar med dig :)
Hälsningar
Karin
Allt bottnar sig i sin egen självkänsla, det spelar ingen roll hur hemmet och omgivningen ser ut sålänge man inte är nöjd med sig själv. Jag säger inte att du inte är nöjd med dig själv. Ibland kan allt vara för bra, typ som en mångmiljonär som har allt och inte kan längta efter något. Jag tycker iallafall att du verkar ha en bra balans i ditt liv, njut av det och ta vara på varje frisk dag du och din familj har. Livet kan vända snabbt.
Jag tror inte att det är så lätt som att vissa nöjer sig med mindre. Alla vill nog hela tiden ha högre levnadsstandard. Det hela handlar om hur man lever i nuläget; en människa som gått arbetslös länge vill nog bara ha ett jobb, vilket som helst. En hemlös vill bara ha tak över huvudet och någon som svälter vill äta sig mätt. Någon som bor i en liten lägenhet och klär sig i omoderna kläder kanske själv anser att den har kommit väldigt långt i livet beroende på hur utgångsläget sett ut.
Att alltid sträva framåt och uppåt är antagligen någon sorts inbyggd mänsklig mekanism för att säkra människosläktets överlevnad och se till att evolutionen går framåt.
Vad jag vill säga? Antagligen mest att du är mänsklig (såklart) och att man inte alltid kan anta att de som nöjer sig med mindre och sämre verkligen gör just det, nöjer sig alltså.
Sofia, att ha förväntningar på livet är bra, hur skulle vi annars sträva vidare?! Det bästa av allt är ju att du är medveten om att du "går för långt" i din perfektion, vilket enligt mig är bra, det är ju då du kan arbeta vidare med dig själv.
Du är en underbar person!
Många kramar/ Maria Lekander
(obs: tror detta inlägg tog min oskuld i din blogg ;) )
Ni är så fina.
Det är så roligt att läsa era små utlägg.
Tack!
Denna strävan mot att hela tiden få det bättre...
Visst, det strävar vi väl alla mot... Men det vi strävar mot kan se väldigt olika ut, och ville bara ge mitt perspektiv av det hela:
Jag har ett jobb som jag trivs ok med, det är absolut inte välbetalt, men vad gör man när man har räkningar som måste betalas?! Har sökt MASSOR med andra jobb, utan resultat :( Och att börja studera, ja jag har funderat på det, men efter många uträkningar så har jag lagt de planerna på hyllan när jag insett att jag verkligen inte har råd med det...
Skulle vilja fräscha upp lägenheten (hyresrätt) med både nya tapeter och möbler, men när man nätt och jämnt har ett öre kvar efter att räkningar och mat är betalt så är det inte prio 1...
Och mat, hmm ja, där är det extrapriser man får leta efter när man är och handlar. Får t.o.m. lov att välja bort de ekologiska alternativen för att tjäna in ett par kronor på tex tomater...
Och kläder då, behöver jag ens nämna det? Får helt enkelt lov att nöja mig med, inte ens förra årets, utan snarare kläder som inköptes för 2, 3, 4 år sen...
Men när jag skriver "...nöja mig med..." så betyder det inte detsamma som att jag är nöjd! Utan det betyder helt enkelt att jag FÅR LOV att nöja mig med det pga ekonomin och hur livssituationen ser ut idag...
Och därför gör det så ont i mig när du skriver att "...en del som nöjer sig med..."
Tror förmodligen att det inte var något illa menat med det, men det stack ändå till i hjärtat att läsa det, när man kämpar, sliter och vänder på varenda öre för att ens få ihop lite pengar till ett "futtigt" JYSK-bord...
Så... Denna strävan framåt, är ju på alla sätt och vis bra! Den gör ju att vi faktiskt kommer framåt! MEN, jag vet att det är svårt, jag har själv varit likadan en gång i tiden, men försök att njuta av det ljuva livet som du faktiskt verkar befinna dig mitt i, man vet aldrig när det kan vända...
Anna
Skicka en kommentar