Min blivande man

Ända sedan jag träffade Stefan så har jag känt och trott att "he´s the one". Inte för att en ring förstärker de känslorna men visst är det helt jävla fantastiskt att bli friad till. Av en som han.

Londonresan var den bästa, i alla kategorier. Det var underbara dagar av shopping, god mat, flanerande, vinsippning och kärlek. Redan första kvällen hookade vi upp med Carro och Syril för lite hederligt brittiskt pubhäng. Kvällen efter, på långfredagen gick vi ut och åt favvisen indiskt och det var gudagott. Perfekt att hänga med två Londonbor som kunde ta oss till ställen vi garanterat inte tagit oss till annars. Samt att tipsa om roliga plaster och bra områden.

På påskaftonen stod shopping all day long på schemt till Stefans förtret. Dock så upplevde jag, som vanligtvis kan shoppa loss i många långa timmar, att det blev lite för mycket. Den största behållningen var Topshop på Oxford Street, resten ledsnade man på rätt snabbt (ja, jag skrev nyss det där). Efter mycket spring på gator och torg så föreslog jag att vi skulle ta en take away-middag på vårt lyxiga hotell som vi ännu inte spenderat någon tid på alls. Stefan var av annan åsikt och insisterade på att vi skulle gå ut och äta fint. Jag brode ha fattat att något var på gång men istället tjatade jag på om min hämtmat. Stefan, i sin tur, ringde Carro och bad om tips på bra restauranger. Han försökte till och med ringa och boka bord på en (då borde jag verkligen fattat nåt).

Nåväl, lördagskvällen kom och det var inte mer för mig att göra än att svira om till tjusig chiffongklänning, han ville ju så gärna äte ute. Trippade ut i Londonkvällen i höga lackpumps vilket kanske inte var någon hit. Vi hade fått tips på en gata där det skulle ligga några riktiga höjdarrestauranger. Hittade en fransk vars meny fick det att vattnas i munnen. Min starter är svårslagen; chevre på spenatbädd med pilgrimsmusslor och basilikaolja. Längesedan jag åt något så ljuvligt. Stefan satt mest och petade i sin förrätt och var väldigt konstig, tyckte jag. Vanligtvis är det verkligen aldrig tyst mellan oss men nu var det tyst så in i graven. Han skruvade på sig, kollade åt olika håll medan jag försökte få igång en konversation. Efter ett tag lessnade jag och ägnade mig helt åt att njuta av maten. Servitören plockade bort tallrikarna och då vips så var Stefan helt plötsligt på golvet. "Vad gör du" hann jag tänka innan jag såg den vackra diamanten gnistra till. Frågan var ställd. Han satte på mig ringen och så råkade vi sätta på hans ring på fel hand, haha. Man har ju trott att sånt där inte ska vara så speciellt, men det var det verkligen. Jag kände sån enorm lycka och det kom en och annan tår. Nu har jag den finaste ringen och, framförallt, den finaste bästa blivande mannen. Snart vankas det bröllop!