Dop och bröllop

Stefan friade till mig, som blev helt tagen på sängen, den 21 mars 2008. Det var tänkt att vi skulle gifta oss förra sommaren men en graviditet kom i vägen. I sommar tänkte vi först inte slå till, varför vet jag inte, kanske för att jag inte är i mitt liv form. Men vad gör det?

När vi började planera dop så kom tanken på tal, ska vi gifta oss? Tanken växte och när vi sen blev påminda av en jurist att det är galet oansvarigt att ha hus och barn och inte ha något samboavtal så tänkte vi, varför vänta? Så klart vi gifte oss av kärlek, det behöver ni inte fundera över.

Hur som helst. Tanken blev ett beslut. Kändes galet. Vi skickade ut dopinbjudningar - för att det skulle bli ett bröllop också var väldigt hemligt. Först hade vi inte tänkt berätta för någon, men snart insåg vi att vi behövde hjälp men planeringen. Alla föräldrar underrättades och de blev lika uppspelta som vi av det stundande bröllopet.

Officiellt var det alltså Stellas dop. Vi är inte särskilt kristna av oss men ville ändå ha ett kyrkligt bröllop och dop. Vår kära vän Tobias pappa är präst och hans svärdotter, tillika Tobias sambo Matilda, henne litar jag mycket på. När hon sa att Thomas, som prästen heter, är väldigt avslappnad så kändes det självklart att välja honom. Det är vi väldigt glada över.

Mycket planerades inför den stora dagen. Vi slet som djur här hemma, dag och halva nätter, för att få klart gården. Samtidigt skulle det planeras, fördelas ut sysslor, handlas och så vidare. Så tid att vara nervös, det fanns det inte.

Vi fick låna ett stort vitt partytält, i fall det skulle börja regna. Bord, stolar och porslin hyrde vi in. Mamma, med viss assistans av mig och svärmor fixade maten. Svärmor stod för blomsterdekroationer och brudbukett. Det var aldrig aktuellt för mig att se ut som en gräddbakelse i klassisk bröllopsklänning. Jag är en rosa tjej, och allra mest är jag cerise. När jag av en slump läste om en ny svensk designer som heter Malina föll jag pladask för hennes ljuvliga chiffongklänningar. Underbart att den fanns i just cerise också. På väg till Arlanda, när vi skulle till Mallis, körde vi en vända förbi Stureplan och beställde denna underbara blåsa. Stefan, i sin tur, fick en ny tjusig svart kostym med en slips som tokmatchade min klänning. Stella skulle under inga omständigheter ha en dopklänning utan fick även hon en chiffongdröm, hennes i vitt av märket Jocko.

Så kom den stora dagen. Det var mulet när jag åkte till duktiga Marie som fixade min make up. Väl hemma igen började det regna och jag sprang över till grannen Jenny som fixade en underbar frisyr. Inte för mycket, lite lockar och flätor och helt perfekt.

När jag kom hem och Stefan och jag bytte om hördes ett brak. Stefan skrek, jag fattade inget. Det stora partytältet, under vilket hela kalaset stod dukat, blåste sönder av en stormvind och landade på altantaket. Här snackar vi panik. Tältet gick sönder, alla var hysteriska, dopet/bröllopet skulle börja en halvtimme senare och regnmolnen hopade sig. Jag tänkte bara "det här går aldrig", men försökte hålla mig lugn.

Så kom gästerna, 43 till antalet. Vi ville inte ha ett 150-peronersbröllop med folk och släktingar vi aldrig umgås med bara för att. Vi ville ha ett dop och bröllop med våra familjer och närmaste vänner. Sen får folk vara hur besvikna de vill.

Dopet tog sin början och vi fick några droppar regn i håret. Det gjorde dock inget, för det var ett sagolikt dop på många sätt. Stella var i sitt esse och vinkade åt publiken. Jag hade frågat min kära barndomsvän Bettan om inte hon, Nina och Moa ville sjunga och de ville de. Och som de sjöng sen. Först "Älska mig" och sen "Handens fem fingrar". När Thomas döpt Stella, som i huvudsak myste i gudmor Thereses trygga famn, meddelade han att det var dags för lite musik medan maten dukades fram.

Visst fann det väl de som trodde att det skulle bli bröllop. Med Karin, Tin och Matilda i spetsen har det bedrivits nån lista ut-kampanj. Vi har dock hållit masken som aldrig förr och jag tror nog att den här trion, även om de aldrig skulle erkänna det, funderade in i det sista.

Istället för att gå in och förbereda mat så försvann vi in och greppade brudbukett och blomma att sätta på kavajen. Att det skulle vara vita kallor i min brudbukett var klart sedan länge. Sen brände vi på den klassiska brudmarschen på utomhushögtalarna och gick återigen fram till det lilla altare vi gjort vid härbret. Jag trodde nog aldrig att en vigselceremoni skulle bli så känslosam men det blev det. Och det var så vackert, precis så som vi ville ha det. Det kändes som att det fanns högre makter som var med oss för precis när vi sa JA så försvann regnmolnen och solen kom fram. Magiskt. Sångtrion sjöng även på bröllopet, först "Evighet" och sen "Du är allt". Då kom tårarna, inte bara hos oss...

När vigseln var över väntade en härlig sommarbuffé som mamma och älskade lillebror lagat under dagen. Vädret var makalöst bra och det var så jäkla bra allting att jag gick nypa mig armen. Kändes som att det var någon mening med att det där tältet blåste bort.
Till dessert åt vi givetvis bröllopstårta som jag beställt. Vit chokladmousse och hallonmousse var den full av och täckt med vit marsipan och rosa rosor.

När middagen var över tog den bästa fest vi någonsin upplevt över. Den började lugnt med en massa snack, tal, mingel och annat trevligt. Senare blev det röj vill jag lova när vår stenaltan gjordes om till dansgolv. Det var trångt, svettigt och galet. Det var så kul att vissa fick lov att svalka sig i älven.

Tack våra kära föräldrar och syskon samt älskade vänner som gjorde denna dag till ett minne för livet. Bilder kommer, var så säkra, men det hade blivit alldeles för långt för att ha dem i detta inlägg.