Positiv värk

I bästa Sofia Jemthans-stil kör jag nu så det ryker. Bodypump i går och core i dag på lunchen. Det var också helt nödvändigt att köra i dag med för att mjuka upp min arma lekamen. Det är ju en positiv värk, det här med träningsvärk. Fast just nu är det lite jobbigt att röra sig.

Efter en fetaostomelett är jag redo för eftermiddagen. Bring it on!

"Mamma, det luktar kaffe i mitt hus"

Har lust att skjuta den löpande katthonan. Nej, det vill jag så klart inte men hennes ylande är det mest enerverande man kan utsättas för. Tackar gudarna för våra tre våningar. Så på natten sover vi längst upp, och hon får vara längst ner i källarvåningen. Ändå ylar hon så att jag vaknar... och då ska tilläggas att jag inte ens vaknar av klockor och telefoner. Är bra sugen på att slöppa ut henne och låta naturen ha sin gång. Men, jag vill ha renrasiga ragdolls denna gång så jag inväntar lämplig hane.

Efter att Stella och jag fått på oss morgonrockarna och jag satt på kaffemaskinen utbrister tvååringen glatt "mamma, det luktar kaffe i mitt hus". Älskar det där lilla ordförrådet.

Ska slippa vassen

Först och främst: Fan vilka fina läsare jag har, som en underbar kontrast till skithögarna.

Trott eller ej, men dagens första träningspass på mycket länge var inte föranlett av den där elaka kommentaren jag skrev om tidigare. Nej, det där första träningspasset på länge har varit planerat en längre tid. Inte bara blivit av, ni vet.

Jag är redigt trött på att jag tappat bort min karaktär. För det är tyvärr vad några kilos övervikt är. Brist på karaktär. För så mycket kost- och näringslära jag läst i mina dar så vet jag precis vad jag ska äta. Och inte. Jag vet precis hur jag ska träna också. Så jag har inget att skylla på. Inget alls.

Att sätta upp mål handlar om att göra det på ett realistiskt sätt. Samt att hitta fällorna som gör att det inte falerar. I mitt fall handlar det, förutom en tillfällig karaktärssvacka, om att jag är på tok för förtjust i god mat samt att jag inte prioriterat motion. Det handlar också om att sluta vara missnöjd och inte skjuta på problemet. Nu är det andra bullar för i sommar ska jag inte bada i vassen.

Ett annat problem är att hitta tiden. Som småbarnsmamma med aktiv make är det ofta tiden som hakar upp det hela när det gäller träningen. Jag är nämligen inte en sån som kan lämna bort min dotter flera kvällar i veckan, helst när hon går på dagis fyra dagar i veckan. Jag skaffade inte barn för att nån annan ska ta hand om det. Därför handlar det återigen om att vara realistisk, det vill säga att jag inte kan träna flera kvällar i veckan. Däremot ett par, samt försöka få till det på lunchen.

Ett annan nog så viktig insikt är att kroppen aldrig blir exakt vad den var innan graviditeten. Helst inte när man hade en mage i min kaliber. Men, återigen, det är ingen undanflykt. Bara att köra på.

Hur resonerar ni när det gäller träning och mål om att lätta några kilo?

Elakt

Nackdelen med bloggvärlden är ju alla fegisar, missnöjda med sitt eget liv och sitter bakom sina skärmar och tar ut sin eget skit på andra. De vågar skriva kommentarer de aldrig i hela världen skulle våga säga face to face. En stark, nöjd och välmående människa skulle nämligen inte ens komma på tanken att göra något sånt.

Jag började skriva igen för en vecka sedan. Inte en endaste liten person av de som läser har kommenterat. Utom en. Och det är just en sån där feg liten rackare. Se själva under inlägget VM i fula miner. Denne skriver www.viktvaktarna.se. Jag tar det så klart som en hint om att jag borde gå ner i vikt. Och det kanske jag borde, men det är inte vad det här handlar om. För det handlar om just det jag beskrivit inledningsvis och det som komma skall.

Eftersom jag i många år jobbat med min självkänsla, som tyvärr inte är den bästa alla gånger och handlar främst om en sak - mitt förhållande till min kropp - så skulle jag ljuga om jag sa att jag inte påverkades av kommentarer som den. För det gör jag. Den där personen med bristande självkänsla kände ett litet stick i magen. Som tur är har jag en massa andra områden där min självkänsla är god och som jag får styrka av. Det som gör mig mer ledsen är att det finns andra som dagligen får en massa glåpord, på nätet eller i verkligheten, och som har dålig självkänsla rakt igenom. De kanske inte har det där andra som de kan må bra av.

Jag tycker att ni som levererar skit till höger och vänster ska se er om i er egen kammare. Jag lovar, skiten sitter egentligen där.

Länge leve Långlet

Helgen. Herre, säger jag bara. Fredagen innehöll roligt bilåkande, pata negra, champagne, drinkar, BJ- och Flustrethäng, bardiskdans, taxisjungande och lite till. G a l e t! Det var tre trötta krakar som vaknade upp i Luddes och Idas lägenhet och försökte hämta kraft till lördagen. Sol, flanering och shopping på stan blev kul inflyttningsfest. Söndag, solig promenad i Sumpan, pizza, Ikea och hemfärd.

Lika roligt det är att åka iväg, lika roligt är det att komma hem. Att bo i Långlet, att ha mitt liv i Mora med allt vad det innebär, är allt jag vill ha. Storstan är lagom i just en helg.

För andra gången i sitt liv sov Stella borta två nätter i rad. Som vanligt gjorde det henne inget alls. Och som vanligt så var det jobbigast för mig/oss. Att komma hem till den här slår alla känslor i hela världen.



I går hade jag mycket strategiskt tagit ledigt. Var på redigt vara nära-humör och som tur var Stella det också. Det var inte många minuter av gårdagen då vi inte hade kroppskontakt. Vi läste böcker, la pärlplattor, kramades, lagade mat, kramades ännu mer och kollade på Lotta på Bråkmakargatan. Jag älskar de dagarna då jag kan ge henne absolut all tid och bara vara nära.

I dag är det nya tag på jobbet. Riktigt kul! Ute skiner solen och jag mår bra.

Kramar ur

Fredagsmornar på bygatan 17 är svårslagna. Jag är fortfarande ledig en dag i veckan, oftast i alla fall, och det är min och Stellas dag. Vi tar gärna sovmorgon, för som tur är har den här morgontrötta mamman fått en lika morgontrött dotter som får dras upp ur sängen för att hinna till dagis till klockan nio. I dag blev det bara sovis till halv åtta. Då tyckte nämligen familjens tredje tjej, Isis, att det var dags att väcka sina mattar genom att ställa sig bredvid oss på kudden och pipa och kurra som en maskin.

Varje fredagsmorgon följs av lååångfrukost och gärna en Astrid Lindgren-film. Det här är enda dagen på veckan som Stella får se teve på morgonen, det hämmar nämligen kreativiteten och upptäckarlusten att matas med stimulans från en teve direkt när man vaknar. Men på fredagar är det ok.



I dag kramar jag ur ännu mer av vår fredagsmorgon. Snart kommer nämligen mormor och morfar och hämtar upp min lilla skatt för avfärd mot Venjan. Men innan dess väntar bad, packning och ännu mer mys. Love it!

Fantastiska kvinnor!

I dag är det internationella kvinnodagen. Vilket fantastiskt tillfälle att hylla alla fantastiska kvinnor.

Jag har en hel drös med kvinnor som har en stor plats i mitt hjärta.

Mamma, världens bästa mamma och förebild.



Maria, älskade Maria. Min bästis. Det finns ingen som jag kan prata med som min fina Majsan och inte heller någon som jag har så roligt med. Denna kvinna är verkligen en kvinna av rang. Hon driver två företag, har tusen järn i elden, tre barn och dessutom en massa energi över till mig.



Matilda, min stilsäkra och kloka pärla. Dessutom den enda av mina väninnor som delar mitt stora intresse: mat!



Emelie, min galna böna som hängt med längst av de som är mig närmast.



Malin, det lockiga yrvädret från älvdalsskogen. Inga kan surra som vi!



Och Karin, min fina Lidingödonna som sätter färg på mitt liv.



En liten hyllning till några av de fantastiska kvinnor som finns i mitt liv. Jag älskar er!