Sorry...

... alla elaka och fega stackare. Jag är som en gås; det rinner bara av mig.

Det finns mycket jag skulle kunna göra, kunna skriva men den tiden gör jag på något betydligt bättre med. Den tid det tar att läsa, snabbt begrunda, radera och konstatera att det är synd om den avundsjuka människan - det är den tid det tar. Ja, och så den minut det tog att skriva det här. Som sagt; sorry.

I morgon är det härlig måndag och då ska jag uppdatera om allt som hände denna mycket innehållsrika och roliga helg! Life is good.

Mina finest

Det här med vänskap förändras ju när man blir äldre, i alla fall är det så för mig. Tidigare hade man polare, vänner, bekanta och man funderade väl inte så mycket över det. Men en dag kom jag till en punkt då jag kom till insikt i att det gäller att lägga energi på rätt människor. Energisugare eller kompisar från förr som man är kompis med bara för att, de väljer jag bort. Vänskap är bland det bästa i livet och det gäller att ta vara på den och ge den till de som förtjänar det.

Min vänskapssituation förändrades när jag flyttade upp till Dalarna igen, kan man säga. Tidigare gjorde jag inget annat än umgicks med vänner och det märktes när jag flyttade vilka som var mina riktiga vänner. Ungefär samtidigt som jag flyttade hem så flyttade mina bästa barndomskompisar bort. De finns dock alltid kvar i mitt hjärta och varje gång vi träffas är allt som förr.

Sen har vi en annan riktig och äkta vänskap. Under gymnasietiden så lärde jag känna Alex. Vi gjorde verkligen allt ihop; gick i skolan, festade, jobbade, sov, åt, raggade. Verkligen allt. När vi tog studenten förändrades allt och hon flyttade hem till Sundsvall igen. Sedan dess har vi träffats sporadiskt. Senast vi sågs var så länge sedan som december 2005. Alltså över fyra år sedan! Det fantastiska i den här historien är att det ändå är som att vi sågs igår varje gång vi pratar. För tjattrar i telefon det gör vi relativt ofta och vi känner varandra så väl, trots att vi aldrig ses. Nu hoppas jag att vi får till en träff snart. Jag vill träffa dig my favourite. Och jag vill att du ska träffa Stella och hon dig.

När livet i Mora etablerade sig träffade jag nya, fina vänner. De som står mig närmast här är helt klart Matilda och Tin. Matilda känner jag lite sedan barnsben eftersom vi båda kommer från Orsa och jag hängde en del med hennes storasyster. Men så kom det sig en varm sommardag 2008 att vi styrde upp en parmiddag, för våra killar är gamla kompisar. Kvällen var underbart trevlig och avslutades, efter många tokiga bravader, i vår säng klockan åtta på morgonen efter då vi alla fyra däckade. Sedan dess har det varit mycket skoj oss fyra emellan och framförallt mig och Matilda emellan. Och en fin vänskap har etablerats.

Så har vi Tin, min fina vän. Det hon gått igenom är inte klokt men hon är stark och förtjänar verkligen det allra bästa. Vi lärde känna varandra för att jag handlade så mycket kläder i butiken där hon jobbar. Roligt och sant. Vilken bonus - jag har dels handlat en massa kläder och fått en riktig vän på köpet.

En annan vänskapshistoria hade sin början en midsommardag på bryggan vid Udden på Orsa Camping. Egentligen hade vi stött på varandra tidigare, eftersom jag är barndomsvän med Karins sambo Fredrik. Även Stefan och Fredrik känner varandra sedan gymnasietiden och lumpen. Där på den där bryggan gick jag och Karin på en partybåt, drack rosé och "fann varandra" om det så fint heter (medan våra killar var i upplösningstillstånd där på bryggan för att vi dragit iväg på egen hand, haha). Sen blev det en middag och sen var det klart - jag fick en ny vän. Sommaren 2008 pratade vi om barn. De skulle köra och vi skulle vänta och well, Ella föddes väl ungefär nio månader senare och det där med att vi skulle vänta ett år eller så blev det inget med. Det blev ett halvår sen var även jag gravid. Nu har vi varsin fin dotter; Karin har Ella och jag har Stella, och dessutom en fin vänskap. Karin är en sån tjej som man båda kan prata lipgloss och meningen med livet med, och så ser jag mig också. Som tur är så är Karin, Freddan och Ella "hemma" i Orsa med relativt jämna mellanrum. Annars bor de i Stockholm och jag bara önskar med hela mitt hjärta att de tar och flyttar hit!
Här har ni oss, morsorna!



Min fina Karin har, till min stora glädje, börjat blogga. Här kan ni läsa om hennes liv. Hon är klok, kvinnan!

Till mina närmaste vänner ser jag också min fina Malin. Vi träffades i en snödriva - på riktigt. En annan fin vän, Hannah, skulle ha oss med på inspelningarna av en reklamfilm för skoterleder. Vi träffades, sa hej (och jag vet att hon dömde ut mig för att jag hade en Canada Goose-jacka, haha) men ungefär två minuter senare låg vi i en snödriva och garvade. Det roliga här är att vi faktiskt visste en hel del om varandra sedan innan eftersom min mamma och Malins svärmor (tillika Hannahs mamma, hängde ni med?) är goda väninnor. Jag minns så väl första gången vi umgicks utanför reklamfilmsinspelningarna, över några (läs: många) glas vin och Linus, Malins man, sa "jag har nog aldrig hört någon som pratar lika mycket som du", till sin fru. Vi har haft så ofantligt roligt tillsammans och jag är så glad att du finns i mitt liv. Roligt är också att våra killar också kommer så vansinnigt bra överens. En kall, fin vinterdag så levererade Malin årets bästa nyhet på verandan här hemma i Långlet när vi var på väg ut på promenad med vagnen - hon och Linus ska få en liten bebis i september. Jag blev så glad att jag grät. Det här paret är nog de bästa blivande föräldrarna jag kan tänka mig och jag är så glad för er skull! För er som inte vet det så är det här en kärlekssaga av rang. Malin och Linus frågade chans på varandra när de var typ 12 år och har hängt ihop sedan dess. Nu är de gifta och väntar ett litet mirakel. Det är lycka på riktigt!

Det var det om vänskap. Bland det bästa i livet. I love you all!

Torskrygg och löpningen from hell

I går var det en synnerligen bra dag. Stella och jag tänkte börja med promenad trots att vädret bjöd på allt annat än glädje. Träffade dock vår trevlige granne Tony på vägen och jag blev stående där en halvtimme för trevligt babbel. Sen gick jag en sväng i den oplogade sörjan men bestämde mig raskt för att det fick bli en kort tur.

På eftermiddagen var det bebissammankomst på BVC igen. Denna dag stod ett besök från en tandhygienist på schemat. Intressant även om det kändes som jag hade rätt bra koll på vissa bitar... som att jag aldrig någonsin kommer att i tid och otid mata Stella med Mariekex och saft. Såå mycket socker!

Väl hemma i Långlet igen kliade det i matlagningsfingrarna. Har länge varit sugen på att laga något med torskrygg, den absolut finaste delen på fisken. Tidigare har man i bästa fall kunnat komma över torskrygg på fredagar i fiskbilen men det gläder mig att Ica Maxi tagit in dem i fryst variant till ett riktigt bra pris dessutom.
Jag tinade torskryggen och la dem på ett ungsfast fat där jag även slängde på körsbärstomater. Saltade fisken mycket med flingsalt, vi snackar överdrivet mycket. Hackade även över lite färsk timjan och pressade över citron. Sen hyvlade jag med osthyvel över några tunna skivor smör innan det hela fick vara i ugnen på 160 grader till fiskens innertemperatur var 47 grader.
Under tiden skållade jag mandlar som jag sen torrostade i stekpanna och hackade. Inspirerad av min mor, som gjorde något liknande för en tid sedan, så stuvade jag sedan mangold. Mycket lätt; jag skivade en king solo-vitlök mycket, mycket tunt och fräste i smör. I med mangold som fick svettas innan jag slog på grädde och salt och peppar. Serverade sedan torskryggen med ett täcke av hackad mandel och den stuvade mangolden. Jävlarns vad gott det blev!



Efter middagen klädde jag om till powerwalkkläder och mötte upp Matilda på stan för över en timmes babbel och promenerande. Stärkande både fysikt och psykiskt. Sån energiladdnign behöver man mitt i veckan.

Väl hemma igen kröp vi ner i Hästens och såg film. Två som äntligen har börjat hänga är de här två:



Det är egentligen konstigt att det sker just nu. Isis, aka Missan, är nämligen hela familjen rejält less på. Sedan en vecka löper hon och det går ingen obemärkt förbi. På riktigt så avger hon de mest enerverande och fruktansvärda läten jag hört. Hade varit så passande att hon skulle få till det med en fin ragdoll-hane men dessvärre är hennes tilltänkta utlånad till annan avel. Så det har bara varit för oss att stå ut. Den enda som tycker att det är lite kul är Stella, som är den enda som orkar med henne. Så de ligger bredvid varandra och låter. För att få någon ro och sömn så har Missan fått sova i källaren. I natt glömde jag dock släppa ner henne så jag vaknade av ylandet. Sömndrucken i bara mässingen jagade jag katten här hemma i natt. Somnade om för att väckas av ytterligare ylande. Var så trött att jag inte stängt källardörren ordentligt så marodören var raskt uppe och lät igen. Nu hoppas jag att det är över snart innan jag, och framförallt Stefan och Ramses, bryter ihop.

Nu ska jag sätta på mig ögonen, väcka Stella och ge henne mat. Besök hos optikern står på agendan för min del medan Stella får vara med morfar en halvtimme eller så (kan tänka mig att morfar´n är lite smånervös, hihi). Sen möter vi upp Tin för en lunch och så måste jag ju bara gå en liten shoppingtur.

Hoppas alla får en underbar torsdag!

Den viktiga pappan

Har länge tänkt ventilera en sak som stör mig en del. Det började egentligen redan under graviditeten. För oss var det självklart att vi väntade barn, det var ju inte bara jag som gjorde det bara för att det var jag som bar på det. Så för Stefan var det självklart att lägga partylivet på hyllan till fördel för mysiga hemmakvällar. Det var dock inte självklart för alla, och det är väl det som stör mig. Han kunde få kommentarer "men vafan, det är väl inte du som är gravid", när någon frågade om han skulle med ut på krogen och han tackade nej. Livet förändras från den dag man blir gravid, enligt mig. För de båda blivande föräldrarna. Läser och hör om alldeles för många tjejer som sitter hemma med sin mage medan den blivande pappan lever på som vanligt. Och jag tycker att det är tragiskt och jag skulle aldrig någonsin acceptera det. Därav så klart inte sagt att pappan inte kan gå ut ibland och roa sig, för det är självklart. Men inte jämt.

Så föds barnet och jag kan för mitt liv inte förstå pappor som väljer att vara borta en massa. Mest för att det är hans egen förlust. Men också för att man behöver vara två. Samma sak här, jag läser och hör om alldeles för många mammor som sitter hemma själva med sitt barn medan det är självklart att pappan ska göra massa saker.

Så klart att den absolut viktigaste personen i barnets liv är mamman till en början. Men jag tycker att alldeles för många pappor prioriterar på ett sätt som jag aldrig skulle kunna leva med.

När jag jobbade min första dag för snart två veckor sedan gick jag en sväng på stan och träffade två mammor som jag är ytligt bekant med. De blev alldeles bedrövade över att Stella inte var med mig och när jag sa att jag jobbade en halvdag denna dag kläckte en av de ur sig "Men hon är ju bara fyra och en halv månad". Jag kände kinderna blossa av ilska och tänkte kläcka ur mig något riktigt bitskt men nöjde mig med att säga "hon har ju faktiskt en pappa också". Och det är nog en sanning man ska anamma ibland, barnet har ju faktiskt en pappa också. Så mammorna kan pysa iväg en halvdag eller en heldag. Det är bara nyttigt, inte minst för pappan som får vara hemma själv och både upptäcka det fantastiska med att vara hemma med bebisen och få insikt i att det inte bara är att ligga på sofflocket och mysa. Det är ack så viktiga rutiner som ska följas och fast man har en bebis snällare än få så finns det inte så mycket tid över till annat än just ta hand om bebisen.

I dag jobbade jag igen. Nästan en heldag. Det gör så klart lite ont i hjärtat att lämna bebisen och pappan på förmiddagen men faktiskt är det riktigt roligt att komma till jobbet. Lika roligt är det när pappan glatt ringer och berättar att bebisen med god aptit ätit upp sin palsternackspuré och att hon sovit gott i vagnen. Det roligaste av allt är dock att komma hem efter arbetsdagen, nöjd över det man gjort, men framförallt glad över att få se sin älskade unge igen och glad över att hon har en sån fantastiskt pappa som är världsbäst på att vara hemma med henne.

Nu vet jag att vi har haft det väldigt lätt. Stella har sovit hela nätter sedan vi kom hem från BB. Hon knorrar väldigt sällan, det är många dagar vi konstaterar att hon inte varit missnöjd på hela dagen. Och hon är lätt att ha och göra med. Det kanske hade varit annorlunda annars, vad vet jag. Vi har kunnat göra saker på egen hand, båda två sedan hon var ett par månader. Stefan har varit på galej, jag har varit på galej och för oss är det självklart att vi delar lika. Samma sak när det gäller jobb; Stefan ser oerhört mycket fram emot pappaledigheten och jag ser fram emot det. Inte för att jag vill vara ifrån Stella, för jag skulle nog kunna vara hemma med henne på heltid till hon är tio, men för att Stefan ska få uppleva det och hon ska få uppleva att vara med sin fantastiska pappa.

Med det här vill jag också säga att Stefan är den absolut bästa pappan man kan tänka sig. Om alla vore som han så skulle den här världen vara en bättre plats. Ni skulle se honom med Stella alltså, det är så att man får tårar i ögonen. Han har energi till tusen; han pratar, busar, gosar och ger henne verkligen allt. Och jag är så lycklig för hennes skull, över att hon fått den bästa pappan i hela världen.

Därmed pasta!

Jävlarns vad ett litet piller kan göra susen. Min mage är back on track och så är jag. På bara ett par timmar kom lyckan och energin tillbaka. Woho, livet leker. Man kan önska sig massor av saker men när man är sjuk så finns det bara en sak man vill - att bli frisk.

Tänkte börja med något som ni aldrig sett tidigare i denna blogg; pastarecept. Det är ju inte något jag äter så ofta, pasta, men jag tycker att det är himla gott när jag väl gör det. Och jag har dessutom behövt energin så det har passat väldigt bra. Mitt absoluta favoritrecept (just nu) när det gäller pasta är detta: Papardelle med portobello och parmachips.


Man rostar parmaskinka i ugnen, på typ 175 grader i en kvart. Samtidigt fräser man skivad porobellosvamp med hackad salladslök och vitlök i en panna. I med en skvätt grädde och låt puttra ett tag. Strax innan servering öser man på rikligt med riven parmesan i pannan och har även i nykokt papardelle (bred pasta) så att det blandas ordentligt. Avsluta med många varv med svartpepparkvarnen. Servera med grönsallad och parmachipsen. Gudagott och lätt!


Så har vi en gammal favorit som jag lärt mig av min mor i unga år och som hängt med sedan dess. Pasta med en sås på varmrökt lax. Det här är så lätt att det är pinsamt.


Man rör ihop creme fraiche, en skvätt vitt vin, hummerfond, lite sambal och varmrökt lax i mindre bitar. Låt puttra ett par minuter och vid servering har man i antingen hackad dill eller persilja. Servera med färsk spenatpasta och lättkokta hericot verts.

En av mina favoritdesserter som är en klassiker som funkar jämt: cremé brûlée. Receptet finns att hitta typ överallt. Till exempel på recept.nu som är min favoritmatsajt.



Här har vi våra fina vänner Pyran och Marcus som ju var här i lördags.



Har haft väldigt trevligt besök nu på kvällen av Stefans kompis Dan och hans Hanna, som är så fin i sin gravidmage. Om typ fyra veckor ska de få sin första bebis och jag är så glad för deras skull. Jag och Hanna snackade förlossning, bebis och myste med Stella medan killarna satte upp ventilationen i källaren. När lillfröken lagt sig fikade vi med brownies, något jag tyckte att jag kunde unna mig för all förlorad energi. Brownies är nog mitt absoluta favoritfikabröd.

Nu ska jag hoppa ner mellan lakanen och läsa för i morgon ska jag jobba. Ska bli kul!

Snälla släpp taget

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Vinterkräkis har nämligen hållit mig i ett järngrepp i en vecka nu. Jag har slutat spy men mår liksom skit. Konstant lätt illamående, en mage i uppror och lite andra sviter. Eftersom aptiten är väldigt begränsad är även energin det. Känns som om jag inte gjort något på en vecka. Är så trött att ögonen går i kors. Sov 15 timmar natten mellan fredag och lördag, till exempel.
Konsulterade läkare i dag som konstaterade att det var en mycket elak form av maginfluensan så nu ska jag ta något mot den. Hoppas på fullständig tillfriskning så att jag blir mig själv igen. Så mycket jag vill göra, så många jag vill träffa, så mycket jag vill äta. Matbloggande har det så klart inte varit på tal om.

I lördags var nog den dag jag var piggast, kanske tack vare 15-timmarssovningen. Min fina barndomsvän Pyran med sambo Marcus var hemma från Djursholm på visit och vi avnjöt en god middag härhemma. Faktiskt enda gången jag haft aptit och fått i mig rätt mycket, passande nog. Det var en mycket trevlig kväll och den gjorde både min helg och vecka eftersom jag inte gjort mycket annat än gosat med Stellis.

Nu ligger jag under Leksandsfilten i soffan och ska ta mig en tupplur innan Stella vaknar och Stefan kommer hem från jobbet. Verkar bäst att sova bort den här eländiga sjukan som vägrar släppa taget. Let go now!

Topphelgen i bilder

Förra helgen var alltså av absoluta världsklass. Mycket ovant satte jag på mig jobbkläder och bytte ut skötväska mot handväska samt packade ner lilla vita datorn. Det var faktiskt riktigt roligt att åka till kontoret och så klart hur trevligt som helst att hänga med kollegorna. Jag har saknat dem och nog verkade det som att de saknat mig också. Var full av inspiration och motivation och det kändes bra. Saknade så klart mitt lilla hjärta men efter att hon sovit i vagnen medan Stefan och Hasse tog en morgonpromenad så kom de ner på stan och lunchade med mig på Kaffestugan, hela ligan. I brist på leksaker fick Stella leka med pappa Stefans chokladbollspapper. Sötnosen.





På eftermiddagen, när jag rundade av på jobbet, blev jag underrättad om att jag, för en gångs skull, skulle bli serverad middag på kvällen. Grabbarna skulle stå för matlagningen. När jag kom hem dammsög Stefan och Hasse stod i köket, kändes riktigt bra. Vi bjöd även in Tin till middagen och mycket överraskande ringde Ludde lillebror och sa att han var på väg från Uppsala för helgvistelse hos oss. Det är precis så jag vill ha det; älskar att ha gäster!






Under Hasses ledning hade grabbarna fått till en enastående god fredagsmiddag. Jag var mäkta imponerad alltså. En älgkalvfilé fick gå länge i ugnen på låga grader och till den serverades rotfrukter i ugn och en makalös sås på trattkantareller och bacon, bland annat. De hade även valt ut ett bra vin till. Blev en mycket trevlig kväll som avslutades med att grannarna Per och Maria anslöt och vi spelade Buzz till ögonen stod i kors på mig av trötthet.

Så blev det lördag och det bjöds ett härligt väder. Tin och jag bäddade ner småtjejerna i vagnarna och gav oss ut på en riktig långpromenad. Den blev så lång att Stefan och Ludde fick komma och hämta oss på stan eftersom vi inte skulle hinna hem innan Stella ville ha mat. Åh så skönt och trevligt det var.

På lördagskvällen var det så dags för den stora tjejfesten. Jag, Tin, Matilda, Karin, Carro, Kristin och Mikaela möttes upp på Lönnkrogen för en god trerätters. Till fördrink blev det strawberrydaquiri. Så. Gott. Alltihopa.




Lagom till åtta trippade vi iväg på våra höga klackar mot Tins place där vi såg Mello. Det är så man ska se Mello; med ett gäng galna chics. För en gångs skull kunde vi också vråla att rätt låt vann. Härligt Anna! Jag hade packat min rosa väska full med rosa Playstation och en massa Singstarskivor. Det var comeback, kan man säga, för jag har inte sjungit Singstar sedan innan graviditeten. Det var precis så roligt som jag minns det och det blev så klart slagsmål och mickarna mellan allt snicksnack. Faaan va roligt det är med sådana tjejfester.