En sjukdag

Äntligen har jag tid att vara lite sjuk. Idag har jag inte gjort många knop. Pallrade mig iväg till Ica och jobbet i morse för att handla och hämta datorn. Sen har jag bara myst, sovit och läst. Vi har köpt ungefär ett kilo godis, glass och ostbågar. Nu blir det filmtajm! Nyss kom svärmor Lena förbi med ännu mer godis, så nu klarar vi oss verkligen.

Nu vänter "Hotet inifrån" med min älskling i soffan.

Halvårsfirande

Egentligen är det lite töntigt att hålla på och fira att man har varit ihop ett visst antal månader. Det är en annan sak när man till exempel varit gifta i 30 år (som mamma och pappa har i sommar). Jag tycker dock att man kan uppmräksamma, inte fira, att man varit ihop i ett halvår. För det har jag och Stefan idag. Jag minns den där dagen när vi träffades som igår. Det började i en kö utanför Lilla Korgen och slutade hemma i min säng. Jag var ute med en annan Stefan - Stefan T och vi hade tagit några drinkar hemma hos mig. I kön till Lilla Krogen träffade jag Stefan och som de snackisar vi båda är så började vi genast prata. Sen pratade vi, och pratade, och pratade och... ja, vi pratade exakt hela kvällen. Sen rymde vi från stället i taxi, trots att vi inte rört varandra det minsta. Det kändes väldigt självklart att vi skulle åka hem tillsammans. Sen åkte vi hem och sov (jo, faktiskt). På söndagsmorgonen fortsatte vi att prata. Dessutom vägrade Stefans kompisar att komma och hämta honom så vi hade all tid i världen att prata. Vi år bakismat och pratade, såg på tv och pratade och så vidare. Först fram mot femtiden på eftermiddagen kom Hasse och hämtade Stefan. Senare på kvällen kommer jag ihåg att han ringde. Veckan som följde hade vi båda extremt mycket att göra men höll tät kontakt. På fredagen åkte jag på SPA i Bollnäs med Hannah, Malin och co. Först sent på söndagskvällen fick vi träffas igen. Sen dess har det verkligen varit vi. Den enda gången vi sovit från varandra sedan dess var när jag var i Indien. Och då höll vi på att gå åt.

Jag ska uppmärksamma det hela genom att bjuda på vitlöksmarinerad scampi, svart pasta och saffransaoli. Och springa iväg och köpa ett litet paket. Jag älskar att ge paket för det är så roligt att göra folk glada. Jag vet att Stefan vet att det är ett halvår sen för det ringde han och påpekade i morse men det återstår att se om han tycker att det är något att uppmärksamma.

Jag har tydligen fastnat

Med lite innanför västen är jag en riktig linslus, inte annars. När Leo och grabbarna höll på med utelivuppsala.se och jag kände fotograferna så kunde det hända att jag var med på ett tiotal bilder per ställe. Jag kommer väl ihåg en gång när Karin och jag spexat till det ordentligt. De bilderna gick tydligen inte ens att publicera, och tur var det. I måndags var det dags igen. Den här gången tillsammans med Karins kille Micke. Dumt och tack nej till att vara med? Inte party-Fia inte. Hon ställer alltid upp.

Det här med barnnamn..

.. är ju ganska intressant. Nu är det så att jag tänker vänta ett par år med att skaffa kids men det är ändå roligt att prata om barnnamn. Det tråkiga i Sverige tycker jag är att alla döper sina ungar lika. Wilma, William, Julia och Filip kommer varenda unge att heta i klasserna om några år. Precis som alla hette Caroline, Johanna, Fredrik och Johan när jag växte upp. Jag är väldigt nöjd med att heta Sofia, för det är så i min generation som heter det. Även om det inte är ett så ovanligt namn. Jag tycker att mamma och pappa fick till en fullträff när de döpte Ludde till Ludvig. Nu finns det ju många Ludvig:ar men kanske ingen i varken min eller Luddes generation.

När Stefan och jag första gången pratade om barnnamn så sa han att han tycker att Felicia är fint. Jag gjorde stora dömma-ut-minen för Felicia är typ det mest white trash-iga namn jag kan tänka mig. Fy så fult. Nästan i klass med Kevin. Hur kan man döpa sina barn till det? Det är så typiskt att det ska gå såna extrema trender i namn. Som när den där Ebba spelade Wilma i skärgårdsdoktorn. Då skulle alla ungar heta Wilma eller Ebba. Hallå, lite fantasi?! Eller andra kändisar. Det är nästan så att jag skulle kunna döpa mina barn till Gun-Britt och Owe, bara för att komma med något eget.

Nu till de namn jag tycker är fina och bra barnnamn. Alva är supergulligt - men jag tänker inte vara så tråkig att jag döper till det, alla små jäntungar heter ju det. Karl har jag alltid tyckt varit fint, men även det trist. Däremot Carla - tjusigt. Lilja tycker jag också om, men jag vill inte att barnet ska bli förknippad med den ryska prostituerade i "Lilja forever". Sen finns det Vilhja, som jag fastande för en gång för några år sedan. Nu kan jag inte bestämma mig om det är fint eller ej. När det gäller killnamn är det svårare. Herman är tufft, fast liksom fulsnyggt. Hamilton är lite trashigt men helt ok. Häromdan kom jag och Stefan på ett klockrent namn. Men dessvärre har jag glömt det.

Tur att man har ett par år på sig att bestämma sig...

En blondin i traktor

Nu har äntligen (?) byggställningen anlänt till gården i Långlet. Stefan kom körande i traktor med den igår. Jag stod i köksfönstret och lagade bulgur- och baconsallad med tomat och persilja, chilistekta kycklingsfileér och ädelostsås (för övrigt godaste torsdagsmealet). När jag fick syn på Stefan skrattade jag gott. När byggställningen var avlastad från traktorns släp var det dags att köra hem den till Anders, som äger ekipaget. Jag propsade på att få åka med i traktorn. Det slutade med att jag krävde att få köra den stora maskinen. Det var väldigt roligt. Och man var verkligen kung på vägen, kanske inte i hastighet men väl i storlek. Det var roligt att komma hem till Anders och Karin för Karin hade precis kommit hem från BB med lilla Freya, ett par dagar gammal. Freya är så söt! Precis som storasyster Maya, snart två år gammal. Jag fick hålla i lilla Freya och jag är inte särskilt van vid att hålla i så små bebisar. Som tur är så verkar Freya vara en väldigt snäll liten bebis.

Idag är en helvetesdag. Hela huvudet är igensnorat och jag bara längtar efter att få åka hem. Började dagen på Stackmora trädgård, en imponerande stor trädgård. Jag höll på att frysa ihjäl i mina små gulballerionor. Inte bra för förkylningen. Nu väntar en del artikelskriv. I eftermiddag har jag egentligen bokat en after work med ett gäng tjejer här i Mora. Som det känns nu så kommer jag att ställa in min medverkan i det. Jag orkar helt enkelt inte. VIll bara sova!

Feber kommer alltid olägligt

Igår stod jag och skröt om att jag aldrig är sjuk. Tji fick jag för i går kväll kom febern smygande. Trots 12 timmars sömn så bestod febern i morse. Med tanke på rådande arbetsbelastning finns det inget som heter hemma från jobbet i mitt liv. Så det var bara att åka till jobbet. Jag har löst det hela genom att gå på febernedsättande Alvedon.

Dagen har varit bra. Roligaste var att träffa Mora IK:s nya tränare Magnus. Han var väldigt trevlig och öppen när jag intervjuade honom. Verkar som om de fått en bra ny tränare, grabbarna i laget. Igår fick jag mail från den förre tränaren Harri, som hade det bra hemma i Helsingfors.

Nu ska jag snart åka hem och vila. Känner mig i akut behov av det. Längtar efter att krypa ner i soffan med Stefan som just nu sitter i en traktor. Japp, min kille åker traktor. Kanske det roligaste på länge. Anledningen till bondfärden är att han ska hämta en byggställning i Nusnäs. Och det är ganska långt dit från oss. Stackarn får åka traktor i en timme, enkel tur. Sen ska han tillbaka. Känns som om han kommer att vara ganska less när han kommer hem.

Idag blir det bulgur till middag. I love bulgur.

Valborgsrapport.

Puh, det är helt klart så att sviterna av Valborgsfirandet sitter i ännu. Men vilket firande! Egentligen började den långa festen redan i lördags med att SLIK fyllde 70 år. SLIK står för Selja Långlets Idrottsklubb och är alltså idrottsklubben där vi bor. Stefan har väl varit med där i hela sitt liv typ och är väääldigt engagerad (lite för engagerad om du frågar mig) , både som lagkapten för innebandylaget och i festkommiteen. Festen var väldigt lyckad och väldigt blöt. Det dansades mycket styrdans och liknande. Vi avslutade med efterfest hos Hasse i granngården. Klockan sju på morgonen vaknar jag av att jag inte har en utan två killar i sängen. Sticko, Stefans kompis, var på besök för han ville låna potatis (!). Det skulle tydligen göras pyttipanna i granngården och när Sticko ändå var och snodde potatis av oss passade han väl på att krypa ner i sängen och snacka lite med oss. Sånt händer bara i Långlet.

Trots att vi var ganska möra i söndags så var ju en Uppsala-trip inplanerad. Så det var bara att packa ihop sig och åka in i bilen. Partypatrullen jag, Stefan, Jimmy och Hasse var på väg till Valborgsfirande. Väl framme i Uppsala checkade vi in hos Stefans syster och begav oss ner för att mjukstarta Valborg med Kvalborg, som vi fyndigt kallar det i Uppsala. Det blev en ganska lugn söndagskväll för det som skulle komma dagen efter. Valborgmorgonen började med champagnefrukost, eller snarare roséfrukost. Som vanligt var vi sena och tog inte plats i ekonomikumparken förrän vid lunchtid. Där var det folk vill jag lova, har aldrig varit med om dess like. Det verkar som att Valborgsfirandet i Uppsala växer för varje år. I Parken träffade vi lite kompisar till mig innan vi stack iväg till Birger Jarl för en liten eftermiddagsutgång. Återigen visade det sig vara väldigt bra att vara polare med schyssta Micke, en av Birgers vakter, som släppte förbi oss i den gigantiska kön. Väl inne på Birger fick jag kraftiga flashbacks från mina Uppsalaår. För där var jag nästan en av inventarierna. Haha. Träffade en massa gamla vänner och bekanta och var så lycklig! Roligaste var nog att träffa Karin, Simon och Toffe, före detta partyeliten.

Efter några timmar på Birger med väldigt många drinkar begav sig partypatrullen hem på grillfest. Jag somnade en timme och det var ganska skönt. För sen var det dags för utgång igen. Birger även denna gång. Mötte upp Therese på vägen dit och det var helt lovely att träffa henne. Det blev så klart Birger även på kvällen. Det hela avslutades på Max på stora torget. Jag, Therese och Stefan beställde in ungefär allt de hade på menyn och åt upp en fjärdedel. Resten ryckte vi ner i en Maxbox. Vi tog med oss maxboxen till Jalla, som är ett kebabhak. Där satt Toffe och Simon som glatt fyllde på boxen med kebab. Det var en härlig box. I alla fall så tyckte Filip det som åt upp lite av innehållet när vi mötte upp honom och Kimen på Stora Torget. Efter ett antal asgarv om saker som hände förr i tiden så åkte jag och Stefan för sjätte gången taxi hem till hans syster för att avsluta Valborgsfirandet vid femtiden. Så hade vi hållit igång i 21 timmar. 21 timmars fest tär på en, det märktes inte minst dagen efter. Jag försökte bota bakfulleriet med en kladdig pizza på mitt älskade Venedig. Sen for vi hem till Mora. Och det är ju som man brukar säga: Borta bra, men hemma bäst.