Min slang

Jag får ofta olika rosa tips av vänner och bekanta. Med största sannolikhet beror det på att jag gillar rosa rätt mycket. Och -framförallt - att alla vet om att jag gör det.

Igår var min kollega Nina på ett trädgårdsjobb. Efter ett tag fick jag denna skickad till mig med frågan om det var dags att köpa ny vattenslang.



Det är det absolut. Klart som korvspad att jag ska ha en rosa vattenslang.

Vad är det för dag?

Långledigt är trevligt men jag är alldeles dagvill. Är det måndag, tisdag eller kanske onsdag? För oss som jobbar med veckotidning innebär helgdagar mer jobb på kortare tid. Nu har vi fått iväg veckans tidning och ska raskt sätta igång med nästa.

I helgen har Stella fått så mycket uppmärksamhet så ni anar inte. Tre barn, nio, tio och elva år har lekt med henne nonstop. Och hon har älskat det. När barnen åkte hem grät den lilla lintotten.

Allra bäst är nog tremänning Ossian. Och som han har myst och tagit hand om sin lilla släktning. Underbart att se!

Den gråaste

Jösses vilken härlig påsk det bjöds på i år. Underbart att ha gotlänningarna på besök. Vi har besökt björnar, varit på fäbodspa, hälsat på mor och far och ungarna har fått testa åkdon som skoter, moped, fyrhjuling och skidor. Därtill har vi ätit mycket god mat och tonvis med godis. Har aldrig sett så mycket godis.

Sol, det var det i massor och jag har verkligen njutit av att tillbringa de här dagarna med kusin Anna med familj. I dag är det inte lika glatt. Det är den gråaste dagen i år, typ. Inspirationen tryter. Jag är sur.

Längtar efter att solstrålen ska komma hem och ge mig en blöt puss.

I morgon är det en ny, spännande dag. Det är det bästa med såna här dagar - att det kommer en ny dan efter.

Rosa påskkärringen

Har precis skickat i väg världens sötaste påskkärring till dagis. Blev nästan sugen själv att klä ut mig. Det var en stor dag när man var liten, när man fick gå påskkärring i gårdarna. Vi började tillverka påskkort strax efter jul och gick all in. Får se om den här donnan ska gå en vända sen när hon kommer hem efter lunch. Skärtorsdag, halvdag - nu är det påsk.

Kusinbesök

Herre vad skönt det är när krafterna återkommer. Somnade vid halv tio i förmiddags och vaknade 14.40. Det gjorde susen. En till natts god sömn och jag är som ny.

Och det är tur det, att jag blir som ny alltså, för i morgon kommer min kära kusin Anna med familj från Gotland. Tyvärr så har jag inte haft någon kontakt med mina tre kusiner tidigare på grund av olyckliga omständigheter. Väldigt olyckliga faktiskt, eftersom de är de enda kusiner och nära släktingar jag har i livet. I alla fall så kan vi tacka Facebook för att vi hittat varandra. Jag skickade ett mail förra våren och i juli åkte vi och hälsade på dem på Gotland, där Anna och Martin, mina två äldsta kusiner bor. Lisa bor i Kalifornien men henne hoppas jag få träffa i sommar.

I alla fall så var det mäktigt att träffa Anna. För vi är verkligen kusiner. Skrämmande vilka likheter vi har, fast hon är över tio år äldre än mig. Vi delar bland annat den stora passionen för mat och hon har två restauranger och cateringfirma på Gotland. Här är min fina Anna med sin dotter Olivia, alltså Stellas tremänning.



Det var fantastiskt vad vi klaffade och som tur är så fann även Annas kille Jonas och Stefan varandra. Så det blir ett kärt återseende i morgon kväll när de ska besöka Mora för första gången.

Vek och halv

Den där jädra magsjukan har varit mig hack i häl. I går morse kände jag mig lite skum så jag stannade hemma och jobbade. Tur det, för på eftermiddagen brakade det lös. Har kramat toastol i natt. Fy fan. Känner mig så vek.

Känner mig även halv. En stor del av mitt liv går nämligen åt att tänka på mat. Jag tänker på vad jag vill laga, smaker som passar tillsammans, nya råvaror jag vill testa och så vidare. När man är magsjuk så tänker man inte på mat. Det kanske låter tramsigt men jag känner mig halv. Så här med påsken i antågande och gäster på väg så hade huvudet vid det här laget varit fullt av idéer. Nu vill jag inte kännas vid det.

Efter den här sjukan så får det vara slut på det här eländet. Punkt.

Lite rädd

Ojojoj, rovdjursutredaren presenterade precis sitt förslag om att öka vargstammen för att slippa inavel, bland annat. Jägareförbundet vill ha 150 vargari landet. Rovdjursutredaren vill ha 450 individer. Jag vet inte hur det är med er men jag känner mig faktiskt nervös och rädd över reaktionerna kring det här. Det kommer ju liksom ta hus i helvete bland varghatarna.

Skulle denna gång uppskatta en diskussion som förs på en vuxen, hög och rimlig nivå. Utan massa skit, som det alltid annars blir i just den här frågan. Själv bryr jag mig faktiskt inte så mycket i vargfrågan men är så klart intresserad av den, eftersom det är hett stoff där jag bor. Jag tycker å ena sidan att rovdjurspolitiken ibland saknar förankring på landsbygden där vargen finns. Å andra sidan tycker jag att man som jägare ska vara i skogen på skogens premisser. Närgångna djur i tätbebyggelse är en annan femma, men det gäller inte bara varg utan även björn. Och jag kan inte förstå varför alla är så rädda för vargen, då är jag mer rädd för att stöta på en björn. Det går ju knappats att jämföra antalet angrepp på människor. Har det hänt en halv gång i modern tid att en varg attackerat en människa? Att jämföra med betydligt fler björnattacker.